(bild via Prick-Julia)

Jag sitter här i mitt stora vardagsrum med septembersolen utanför balkongfönstrena, fötterna perfekt placerade på det bruna gamla mexikanska soffbordet och är nästan helt omringad av soffkuddar.
Bloc party på högsta volym genom spotify och sms:en plingar oväntat till.
Det där oväntade.
Jag älskar det. När man går dag in och dag ut omkring och bara lever, bara drar omkring, tänker på fina saker, är lycklig ändå, lyssnar på kärlekslåtar, ser på de allra bästa avsnitten av How I Met Your Mother och känner höstluften kyla ner ens fortfarande brunbrända armar. Eller monsunregn likt hollywoodfilmerna som drabbar en på cykel på väg till jobbet. Den där sortens lycka som tränger igenom faktumet att man fick jobba sju timmar utan smink, i andras skor, och torka sina dygnsura converse med toapapper i flera timmar och ändå är de influensaframkallande på cykelturen hem.
Ingenting är finare än när den blygaste pojken i hela världen frågar om man ska till stranden eller vad jag pluggar eller vadsomhelst. Eller när någon annan bara ringer för att säga hej eller vad gör du nästa helg eller hur mår du?.

Varför är vi inte mer oväntade mot varandra?

När det verkar som att det är det som uppskattas mest. Skulle du själv bli sur för ett sms där någon skriver att personen kom att tänka på dig för något kanske så vardagligt och trivialt?
Länge leve spontaniteten. Det, och otroligt blyga pojkar.