Jag föll en sommar, alltså, på riktigt. Tittade mot någon och halkade ner på stolen, slog i hela underarmen. Räknas det?

en annan som jag träffade en vårkväll, hade hjärtklappningar hela kvällen då vi först träffades. Han jag inte tog någon notis om. Som låg där på debasers båssoffa och såg up mot taket för ett medfött hjärtfel. Ibland så får han bara det, sa han.

två riktiga händelser som oftast beskrivs som fiktiva i sångerna.

Det finns ord jag inte kan sluta tänka på, det finns meningar och blickar och ögonblick från det året som jag ständigt bär med mig, likt youtubeklipp spelas de upp i huvudet. flera tusen visningar har de klippen. De där fotoklippen som ingen har på band. Orden som spelas upp konstant, små små ord. Utsikter, stockholms kvällsilhuett från josefinas uteservering, öresundsbron vid solnedgången där jag alltid satt med mina tjejkompisar på västra hamnen, beundrade den och i hemlighet ibland önskade att någon annan satt brevid. Men inte alltid. verkligen inte.

att hålla händer med två favoriter och hoppa ner i sötvatten från en guppade trääbrygga mitt i natten där grannöns ljus blinkar i takt med våra tonårskratt. att springa igenom stockholm söder i ösregn. att gräva ner fötterna bland miljoner sandkorn och känna sommarvinden genom solblekta hårslingor. Det finns nog lika många sätt att falla på som det finns människor.