han hade ett födelsemärke på vänster öronsnibb och en gång lurade han mig att det var ett hål från när han var yngre och piercade örat.

han brukade ringa mitt i natten en signal och lägga på för att visa att han tänkte på mig.

Vi gick i stadens vinterkalla gator och pratade nervöst nonsens och var för fega för att se varandra i ögonen i mer än i få selektiva sekunder.

Vi höll händer i baksäten på skumpiga vägar i februarinätter.

Han kunde se på mig med sådana ögon som man hade kunnat leva på i resten av sitt liv.

När jag drog åt hans snören på munkjackan så att hela huvudet var inpacketerat i luvan log han ändå lika stort mot mig

kyssas under sommarsolen i obestämd tid

men som förmodligen bara var en kvart.

Vi gick på festivaler och jag vände mig om och såg honom le mot mig trots att vi inte kände varandra så bra då

vi rymde med vänner till havskanten, såg ut mot vattnet, stenplatserna var hårda att sitta på så jag fick sitta i hans knä och vi lutade oss bakåt, skrattade och såg världen upp och ner

vi gick på klubbar och han höll sin arm stadigt om min midja

vi såg på filmer med händerna sammanflätade

vi kunde prata långt in på småtimmarna

han vände min dygnsrytm så jag aldrig lyckades somna innan två

han såg på mig med lugn i blicken och strök sin hand mot min kind

varje gång min kind föll mer not hans varma axel

när vi åkte skridskor och jag var likt en klumpig bambi på hal is höll han min hand och lärde mig åka

jag gick omkring med dyblöta kläder efter ett spontant pooldopp och han sa att jag var det vackraste ändå

han kunde hålla om mig på ett sådant sätt att fjärilarna i magen satte stopp för att äta normalt i flera dagar efteråt

han sprang mot mig efter sex veckor utan varandra och kramade så hårt att han lyfte mig från marken och ville inte släppa taget.