jag har aldrig varit så uppsnärjd i det blå;

Kategori: Tinnitus i Hjärtat.

För en vecka tipsade jag om WoW-dokumentären som PSL gjorde, och hur jag fick fina tillbakablickar av den.
Nu lade WoW-gruppen på facebook upp lite bilder från spelningarna, och även fast jag nämt det innan tänkte jag göra det igen, med lite bättre fotokvalité. Så här är mina 7 favoritspelningar återberättade;

Vi sprang till från evighetsspårvagnen till entrén men den enorma kön gjorde att vi missade halva Jens Lekman-spelningen. När vi dock kom fram var det lika magiskt som jag mindes det. Min tredje jenskonsert och aldrig att det blir min sista. Om mannen bara förmådde sig komma till sverige lite oftare hade jag gått på varenda spelning.
Runt halsen har han nyckeln till våra hjärtan och jag satt ner på plastmattor framför scenen och njöt av varenda låt.


Beach house
var fina. Jag tyckte dock det blev rätt segt efter ett tag eftersom min mening med konserter är att hoppa skrika och sjunga med så mycket man bara kan. Men de var så stiliga och sjöng så magiskt vackert att det gjorde egentligen inte så mycket att stå still ett tag till.


På kvällen (efter flera andra konserter som inte var sådär superbra eller nåt) var det dags för MIA. Jag var nog minst pepp i gänget men så fort showen började var det omöjligt att inte bli påverkad av spektaklet framför en. Hela konserten kändes som en slags hybrid av indisk flygplats nattetid + yrsel + nattklubb + protestdemonstration. Grundat med en omänskligt tung bas och bengaler. Toppat med burka-klädda bakgrundsdansöser och en DJ som såg ut som Mayas tvilling kunde man inte göra annat än gilla läget. Linnéa min långevän fick krama damen i fråga, och så var fredagen på WOW till en ändå.


På lördagen kom vi återigen försent till The Drums, men de var inte i sitt esse och inte heller vi, tyvärr.
Dagens höjdpunkt blev lite istället Konono no 1 som körde alldeles fantastisk afrikansk musik som alla popluggar (inklusive vi) inte kunde låta bli att dansa dansa dansa till. En av våra kompisar var säkerhetsvakt på konserten, vilket gjorde hela grejen ännu roligare. Och damen på bilden kan verkligen dansa, kan jag tala om för er!


The National är ett sådant band där jag hade förväntat mig att sångaren skulle vara 50+
och överviktig, med tanke på djupet i rösten. När jag skådar en 30+ ganska stilig herre blir jag mäkta förvånad. Men halvvägs in i konserten faller alla bitar på plats. Han sjunger med en sådan smärta samtidigt som andra handen håller i ett whiskeyglas och sluddrar mellan låtarna på ett sätt att man förstår, man förstår precis. Klart du har väntat i 29 år för att träffa henne. Klart du var rädd att du skulle äta hennes hjärna. Hjärtat liksom brister. Och ja, de låter likadant live som på skivan. Förmodligen bättre.


Mumford and sons. Melissa hade förvarnat mig om att de var heta som ett freaking boyband innan spelningen, men jag tänker alltid bara Gerard Butler och ps i love you och damien rice när jag hör dem. Så fort de kom upp på scen; Gerard Butler eat your heart out. Sångarens leende charmade sönder hela publiken redan vid introt och frågan om vilket fotbollslag de hejade på. Varenda låt var som en egen liten irlänsk sägen och det största misstaget jag gjorde den helgen var att gå efter halva konserten för att inte missa Girls. Som i sin tur var helt fantastiskt dåliga. Men jag glömmer aldrig det där charmiga leendet. Finast i världen.


Jag har redan pratat om Håkankonserten tidigare. 10 års musik komprimerat i en och en halv timme. Första skivan från början till slut. Det blir inte bättre än såhär. Just därför har jag inget intresse av att se honom live nu i november. Jag har redan sett det bästa. Och så har jag inte satt mig in i nya skivan. Under den här konserten minns jag inte ens vissa låtar. Jag var i håkan-trans. Min såriga hals dagen efter vittnade också om att det var allsång på hög nivå. Finaste håkan. Finaste gbg. Finaste konserten.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: