12. Berätta om någon du saknar.
Idag gjorde jag äppelmuffins.
Jag vet inte varför men istället för att ta färdigflytande smör smälte jag en bit hårt smör i stekpannan. på högsta värme till den nästan karamelliserat sig själv till brun glans mot teflon.
Det doftade precis som hos farmor. Det var så att jag kunde blunda och om inte Pitbull och min datorfläkt väsnats i bakgrunden så hade jag varit där.

Svedala. jag står vid farmors träbord som alltid stod mitt i rummet, jag lutar mig mot bordskanten och tittar in i det öppna köket, den svarta spisen som var dyrare än vita men hon ville ju tvunget ha en svart så farfar öppnade gladeligen plånboken för att göra henne lycklig och hon är ju lycklig. Hon öppnar kylskåpet och jag glimtar de fem bregott-paketen i mjölkhyllan. Smöret har stekts klart, det ska bli pannkakor. Ovanför luckorna vilar gamla köksredskap i koppar. Golvet är nästan vinröd ek. Radion är på, den står på drinkvagnen. jag tror det är p1 men jag lyssnar aldrig tillräckligt noga för att höra. I strumplästen går jag de korta men kalla stegen på trädgårdsten för att försiktigt öppna den vita dörren till boden. Jag öppnar, det är aldrig låst. bara ibland, när farfar har glömt att vi ska komma och hälsa på. Jag möts av en lätt doft av fukt och minnen. En ständig röd box med läsk i glasflaskor. Det blir en Zingo. Som alltid. Toffe vill ha en Blåtand. Eller en Cuba Cola om blåtand är slut. Steffi vet inte så hon tar samma som mig.
Jag har min snusnäsduk i håret. Nerifrån faller mina bruna slingor på axlarna och jag hör farmor säga att jag påminner henne så mycket om sin mamma. Hon hade också alltid håret så. Jag får sitta på stolen med trasig rygg som Mats tog sönder en gång. Efter två pannkakor mår jag lite illa av smöröverdosen men det finns inga pannkakor som farmors och ingen läsk smakar såsom zingo i glasflaska förvarad i en verktygsbod utanför svedala.

När vi är klara springer jag och Steffi ut på gården. Vi vill åka pulka. Det är juli, 25 grader utomhus (farmor fläktar sig med en dagstidning och utbrister att det är "så hiskeligt varmt") och inte en snöflinga i sikte. Men farmor letar upp pulkorna och ger dem till oss, om än lite skeptisk. Sen försöker vi åka nerför berget. Berget är kanske tre meter högt i verkligheten. Men banne mig om det inte är ett berg.

Alla hus ser likadana ut så det är klurigt att hitta rätt om man springer bort för långt. Jag går aldrig någonstans själv. Men Victor och Joacim vill gå till den andra lekplatsen så jag följer med. Efter en stund är vi alla tre vilse trots att Joacim lovar att han hittar tillbaks. Jag tror honom för han är två år äldre än mig och nästan vuxen. Han är min hjälte. Vi får fråga tre förbipasserande innan vi hittar tillbaka och farmor är kanske orolig kanske inte, det beror på hur länge vi har varit borta.

Vi dricker mjölk i kristallslipade glas som alltid är lite för sträva i greppet. Jag går längst den avlånga hallmattan och försöker hoppa jämfota mellan cirklarna.

Det är vinterlov och Farmor lär mig baka småkakor. Det är viktigt att smöret inte hinner smälta för mycket när man arbetar med det för då blir det ga-alet. Finska pinnar, schackrutor och kransar skapas med försiktighet och tas med hem i kakburkar i plast.

Nu har smöret fräst klart. Jag blandar degen och smakar av. Det smakar precis som hennes småkakor. Jag vet att det inte är sant men det kändes som att farmor talade till mig genom dofterna. Som att hon säger; "men lilla Pamela. inte ska du vara ledsen, älskade barn. Jag kommer ju snart, jag blir bara borta ett ögonblick. Leif? passar du barnen sålänge?"