Jag tänkte, efter att ha sett Easy A för andra gången i mitt liv igår, att det var dags för något lite djupare i filmväg. Efter veckor med South Park som enda kulturella stimulans i livet såg jag New York, I love you ikväll. Och jag, som är hopplös romantiker, jonatan safran foer-besatt och dessutom hyser en något rubbad kärlek till storstäder och betong samt massvis med små historier i samma film tyckte detta var helt och hållet fantastiskt. Den fick ganska genast mitt intresse (och jag är väldigt, väldigt lättdistraherad) och jag kunde inte sluta titta förrän eftertexterna började rulla. Se. Den. Nu. Tack.