Ibland händer det att jag drömmer om det. Att jag är där med sanden under mina fötter, himlen över mitt solblekta hår, flagnande hud på mina armar och havsbrisen som fladdar genom mina sommarkläder. Det finns ingenting som är som det. Jag förstår att andra reser till Cancun, till thailand, till vartsomhelst förutom hit, men det är inte samma sak. Det här är som att komma hem utan att komma hem. En stor del av mig vill spendera varenda dag där. I hus utan elektricitet men med privat strand, där man måste slänga toapapper i en papperskorg brevid men där vädret är förutsägbart. Där skaldjuren är färska och pojkarna vackra och underbara. Där du kan få en familj på mindre än 6 veckor. Chiles stränder och berg kommer jag aldrig komma över. Aldrig.