Min finaste poesibok är av Pablo Neruda, och är en bok med ett urval av hans bästa kärleksdikter. Sidorna har varit på två sidor av atlanten, är tummade och utnötta, varannan sida är understruken och små datum lurar nedskrivna på kanterna. Sidorna har börjat falla isär och små dammkorn döjer sig på bokryggen. Men den kommer alltid vara en av mina dyrbaraste ägodelar.
Det spanska språket är vackert, men det blir speciellt vackert när han skrev det. Språket är så otroligt rikt på ord och meningar som låter helt och hållet underliga på svenska blir helt och hållet självklara på spanska. Då känns det extra fint att ha två språk att kalla sina egna.

Vad det betyder? Någonstans i sommaren är vi tillsammans.