Ni vet sådär som man blev kär när man var liten? typ såg någon på håll som log mot en och plötsligt var dagboksidorna fulla av ett namn man inte riktigt var säker på hur man uttalade det. jag minns att jag blev obotligt kär i pojkar som jag en vecka senare inte mindes hur de såg ut. inte ens lite. Dani, min barndomskärlek och jag brottades och slogs mer än pussades. För det var liksom sådär det var.

snabbspola femton år framåt.

Efter otaliga ängsliga poppojkar med depressioner lika tunga som deras synthluggar gav jag en dag upp. Någonstans mellan felstavda noveller på engelska, raderade utkast med bright-eyes citat och tjejkompisar som tänkte hoes over broes (jag är en bro i detta exempel, killarna är hoes) och krossade mitt hjärta ungefär lika mycket, gav jag upp.

Varje gång en spinkig, blond mediabågare (som kanske behöver KBT mer än en flört med en dramatisk halvlatinare) gått förbi mig har jag blundat. Nej Nej Nej.

I sommar hände något underligt. Det var som att någon tagit av de där jättehörlurarna som bara spelade obscen, undergroundpop eller metal eller folk eller vad det nu är alla coola hipsters lyssnar på nuförtiden (jag hinner inte med längre, jag har gett upp den jakten också) och gjorde så att  jag började höra och se andra, mindre alternativa, alternativ.

Jag brottade ner en pojke, slogs, hoppade runt, tog i armkrok och blev tagen i armkrok och blev lite betuttad i blickar igen. Ingen ångest, inget vemod, inga osagda ord eller för dramatiska utsvävningar, bara lycka. Pojkar med charmiga leenden som villigt satte sig brevid och försökte klura ut mig. Pojkar som följde mig till busshållplatser långt hemifrån för att jag inte skulle vara själv. Pojkar som höll upp dörrar och som bar mina packväskor. De är fortfarande pojkar som festar, skriker, blir arga ibland och som famlar runt i livet lika mycket som jag. I imperfekt. Men livet har liksom blivit enklare. Killen jag har varit förtjust i sedan jag var sjutton pussade jag på kinden. Någon som gav mig lekfulla blåmärken på handlederna pussade mig i pannan. Detta är ju bara trams, vet ni. Ingenting jag tar seriöst. Men någonstans i allt det hela har hela kärlekslivet gått från den hjärteskärande balladen blood bank som fick mig att romatisera iskalla torg till platser där logik inte gällde till den odramatiska, galet överdrivna, punkiga men ärliga indiepopdängan kiss with a fist.

och jag tror att det är min nya livsfilosofi. Att allt behöver inte vara så himla seriöst helatiden.