Det är kanske lite ironiskt att två av mina favoritlåtar för tillfället har samma titel. Men de har olika tempon och teman och ändå känner jag samma känsla. att något tar hand om en. någon som är större än en själv. 

 

Beach House-låten började jag lyssna på för snart två månader sedan när jag satt på en strand i kämpinge utanför skanör och såg ut mot det oändliga havet. Det var en vardag och mamma och mormor satt bakom mig och drack kaffe ur termosar och jag satt invirad i min badhandduk och hade saltvatten i håret. Sommarens sista dopp i havet och jag tänkte över vilket äventyr det här året har varit. men mer om det senare!

 

Florence-låten är ju en cover på Drakes låt med Rihanna men jag måste säga (ganska opartiskt, eller väldigt partisk, jag menar jag var ju typ i trans hela deras konsert på WoW i somras,) att Florence version är så galet mycket bättre. Den peppar mig genom stockholmsdagar och promenader till Liljeholmen. Älskar meningen; Cause you dont say you love me to your friends when they ask you when we both know that you do, you do.

Så himla modig liksom.