alltså. jag får ett gravt återfall och faller tillbaks in i mumford and sons. Det är så himla himla bra. dock har vi en otroligt begåvad killkompis som kan sjunga white blank page bättre än originalet. men mer om det en annan gång.

 

alltså, den här låten. vet ni hur mycket meningen

"there will come a time
you'll see
with no more tears
and love will not break your heart"

gör för ett gammalt pophjärta? jag är ju långt ifrån kär eller sådär nuförtiden, men den är så fin ändå. som att någonstans där i framtiden kommer det ta slut på ängsliga pojkar som inte vet vad de vill, och missförstånd och allt annat som krossats och så kommer inte kärleken döda en. Det är fint, att tänka på, där i horisonten.

 

för övrigt sitter jag i vardagsrummet med tända ljus, fleecemorgonrocken på och magen full av frukost.