they move west on ventura boulevard:
en gång när det verkligen kändes;
jag lyssnar på free fallin' med john mayer och ni vet hur vissa låtar kan bränna långt in i huden i en hel livstid? Den låten är en sån för mig. Melissa gjorde ett blandband till mig när jag skulle resa över atlanten och de låtarna blev mitt mantra för resan. Jag minns de sydamerikanska bergen, de torra landsvägarna och en himmel som aldrig, aldrig varit så blå. mitt hjärta var i halsgropen, en pojke med för stor panna och hårda gitarrfingrar hade lirkat sig in genom alla mina lager kevlar. alltså, ALLA. Hur jag än vrider och vänder på det har ingen innan, eller efter honom lyckats ta sig in så djupt. Just då hade vi sagt adjö genom fåniga låttexter som "we've got a lot, dont you dare forget that." men i alla fall. Någon månad innan jag åkte genom öknen på andra sidan jordklotet med hjärtat i halsen hade han kidnappat mig till sin hemstad för att se Twilight på bio med några kompisar. Jag var så upp över öronen kär. och vi såg filmen och jag älskade den. När vi kom ut ur biografen var världen tyst, årets första snö föll och vi beundrade nya, snötäckta kullerstensgator. Jag brydde mig inte om någonting mer den kvällen än honom, snön, och maxpommesen vi alla käkade efteråt. i den ordningen. Så, när jag två månader senare hör raden "all the vampires, are walking through the valley, they move west on, ventura boulevard." tänkte jag bara på den kvällen.
och när versen sedan fortsatte i "i'm a bad boy, cause i dont even miss her, i'm a bad boy, for breaking her heart" ändrade jag om några ord till "i'm a bad girl, cause i dont even miss him. he's a bad boy, for breaking my heart". För det var sant. Jag hade andra armar som sysselsatte mig, någon som inte tog sig in genom alla mina lager kevlar, utan istället plåstrade om och lät mig riva i hans hjärta. Jag vet inte varför jag skriver det här. Det är eoner sen och jag har inga känslor för någon av dem längre. Men vissa låtar känns fortfarande så mycket att jag får gåshud åratal senare. Kanske för att jag behövde skriva någonting som inte var instagramsummeringar här. För att vissa av er är kvar efter år på bloggen. Här får ni lite till. Det är skönt att få distans för man blir modigare. Man vågar prata om sådant som krossat en förr.
