Även fast det går år dagar nätter månader och timmar kommer jag aldrig förstå hur man kan neutralisera en människa. Jag fortsätter att faschineras av hur någon kan vara allt för att senare bli ingenting. och för den delen hur någon som var ingenting kan bli allt. Och allt mitt emellan. Jag hatar att jag måste vara diffus när jag bara vill sätta namn på människor och vad de får mig att känna och inte känna och varför jag mår som jag gör ibland men jag kan inte det, jag kan inte det här. Jag har så många saker jag ännu inte förstår. Stunder som jag bara står och allt är bra men jag blir öveväldigad. Överväldigad av fakta. Logisk fakta. Ibland önskar jag att sociala medier inte fanns för jag tror inte det är meningen att man ska kunna följa människors liv som inte delar ens eget längre. Jag önskar alla mina historier hade riktiga slut och inte utmynnade i digitala stirrningsmatcher. Jag önskar ofta att jag inte visste någonting om de jag glömt. Men livet funkar inte så. Så vi alla lever våra paralella liv, i samma städer eller olika städer och vi träffar människor vi kramar om och försöker le och inte visa att jag minns vad du gjorde. Le mot människor som krossat dig till en klump på marken. Jag tror att det går av en orsak och en orsak endast. Att kärleken är större. Kärleken gör att man glömmer. Den hindrar oss från att förgöra varandra genom laserstrålar från ögonen. Det känns ändå bra att känna någonting när det finns en vinter som stundar som är så neutral att allt omkring grånar. Jag tycker fortfarande om årets smeknamn Dramela. Jag kan låtsas vara okej. Låtsas vara lagom och svensk. Låtsas inte bry mig och oftast innerligt inte bry mig. För jag vet att jag kan dansa snabba salsasteg och gå ut dramatiskt ur rum när jag behöver det. Utan att behöva känna någonting.