för de är bäst försök att överträffa det jao;

Kategori: Hjärtekross.

Och jag minns när jag mådde kasst
ni sa vi kan dra ditt last
Det kommer funka, måste funka
nånstans där så finns vår plats
Det kommer funka, måste funka
nånstans där så finns vår plats
24/7 Baby saudade som en brasse sagt
Och jag visste jag borde va trygg
vi gör det tillsammans och de har min rygg
Oh shit vad jag älskar er
trots att jag knappt visste vad dom orden betydde
 
(en kärlekshyllning till er, jag älskar er så himla mycket. Ni känner mig, vet hur jag funkar. Armar som känns hemma och skratt som alltid är ifrån innersta delen av maggropen. toppar och dalar åhja. Vi har varit med om lyckorus och känsloförfall. Ni får mig att må så himla bra. Oh shit vad jag älskar er. )

a kick in the teeth is good for some, a kiss with a fist is better than none;

Kategori: Hjärtekross.

En liten krönika jag skrev för ett tag sen.
 

Ni vet sådär som man blev kär när man var liten? typ såg någon på håll som log mot en och plötsligt var dagboksidorna fulla av ett namn man inte riktigt var säker på hur man uttalade det. jag minns att jag blev obotligt kär i pojkar som jag en vecka senare inte mindes hur de såg ut. inte ens lite. Dani, min barndomskärlek och jag brottades och slogs mer än pussades. För det var liksom sådär det var.

snabbspola femton år framåt.

Efter otaliga ängsliga poppojkar med depressioner lika tunga som deras synthluggar gav jag en dag upp. Någonstans mellan felstavda noveller på engelska, raderade utkast med bright-eyes citat och tjejkompisar som tänkte hoes over broes (jag är en bro i detta exempel, killarna är hoes) och krossade mitt hjärta ungefär lika mycket, gav jag upp.

Varje gång en spinkig, blond mediabågare (som kanske behöver KBT mer än en flört med en dramatisk halvlatinare) gått förbi mig har jag blundat. Nej Nej Nej.

I sommar hände något underligt. Det var som att någon tagit av de där jättehörlurarna som bara spelade obscen, undergroundpop eller metal eller folk eller vad det nu är alla coola hipsters lyssnar på nuförtiden (jag hinner inte med längre, jag har gett upp den jakten också) och gjorde så att  jag började höra och se andra, mindre alternativa, alternativ.

Jag brottade ner en pojke, slogs, hoppade runt, tog i armkrok och blev tagen i armkrok och blev lite betuttad i blickar igen. Ingen ångest, inget vemod, inga osagda ord eller för dramatiska utsvävningar, bara lycka. Pojkar med charmiga leenden som villigt satte sig brevid och försökte klura ut mig. Pojkar som följde mig till busshållplatser långt hemifrån för att jag inte skulle vara själv. Pojkar som höll upp dörrar och som bar mina packväskor. De är fortfarande pojkar som festar, skriker, blir arga ibland och som famlar runt i livet lika mycket som jag. I imperfekt. Men livet har liksom blivit enklare. Killen jag har varit förtjust i sedan jag var sjutton pussade jag på kinden. Någon som gav mig lekfulla blåmärken på handlederna pussade mig i pannan. Detta är ju bara trams, vet ni. Ingenting jag tar seriöst. Men någonstans i allt det hela har hela kärlekslivet gått från den hjärteskärande balladen blood bank som fick mig att romatisera iskalla torg till platser där logik inte gällde till den odramatiska, galet överdrivna, punkiga men ärliga indiepopdängan kiss with a fist.

och jag tror att det är min nya livsfilosofi. Att allt behöver inte vara så himla seriöst helatiden.

jag var tjugotre, när jag lämnade malmee.

Kategori: Hjärtekross.

Dom sa till mig, far inte till Stockholm
För du blir aldrig mer densamma
In my opinion, om du gör det kom aldrig tillbaka...

Jag lyssnar på Jag har varit i alla städer och tänker på helgen. Allt förändras ständigt och det är så jag vill ha det. tror jag.

man oh man you're my best friend i'll scream it til the nothingless;

Kategori: Hjärtekross.


Jens Lekman hade en fin text uppe på sin smalltalk för några dagar sen, om vänskapskärleken mellan Fred Armisen (som är fantastisk i saturday night live) och Carrie Brownstein som båda är med i serien Portlandia.

"Armisen and Brownstein text each other every night before bed. Brownstein says of their friendship, "Sometimes I think it's the most successful love affair either of us will ever have." Both claim that it wouldn't work if they were romantically involved. "It would be colder, because we've both treated our romantic relationships in a cold way," Armisen says. "Carrie and I are more romantic than any other romantic relationship I've ever had - that sense of anticipation about seeing the other person, the secret bond. But things don't become obligatory. I'm not thinking, I'm doing this because you're my girlfriend; I'm just thinking, I love Carrie.""

these memories I set ablaze;

Kategori: Hjärtekross.


25.
What if I'll never escape this life? What if things never get better?
The very thought had drove me half insane. I was searching for mental institutions on my phone and found his number. 45 minutes later he was on my doorstep. 105 minutes later we were teaching the ducks german.

-You know what?
-What.
- If we'd just never met, it would have been the greatest love-story ever.
But we did and that screwed everything up.

-If we'd never met there would be no lovestory.
- Of course it would. Do you think that existing lovestories are only the ones out there? They are a knowing being. it's like a bunny, or a deer. or a rhinocerous. They're aware of their existence. So they float all around the place, waiting to struck someone. And sometimes they choose to wait. Some just for the reason of being unfair and mean. And sometimes because of the timing.
- timing?
- timing is everything my dear. Don't you know that?


The only things I belived in at that moment were two facts.
1. there will never be anything called right place, right time.
and the other thing? I wanted us both to jump off the bridge in that very instant just to stop his rambling clichés.
(In some ways you will always be lost.)

låt mig bara bara älska dig, låt mig bara bara spöa dig;

Kategori: Hjärtekross.

Berätta om någon du älskar.
Det var ju en jobbig fråga när man har så många man älskar runt omkring sig. Men jag tänkte köra på och ta den första jag kom på. Min bror.
När jag var liten var jag ensambarn. Fram tills jag var sju år trodde jag att jag var den enda i hela världen som tänkte som jag gjorde, som resonerade på det sjuka sättet, som älskade att lära sig raplåtar utantill och som var sådär sjukt töntig samtidigt som man själv tyckte att man var coolast på denna världen och bara missförstådd av hela ens omgivning. Jag hade så mycket skumma tankar för mig när jag var yngre. Tänkte på så random saker. Var så engagerad i vissa saker som jag idag inte riktigt förstår varför. Jag levde i min egna värld och även om steffi delade allt med mig så är det som rob ryan skriver; i have lots of friends, but they can't be inside me, in my head, for all time. typ lite så.

Men så åkte vi till chile i januari 1996 och en dag så säger mamma att hon är gravid. Och från första gången jag lade mitt öra på mammas växande mage och kände en fot sparka på mig tillbaks genom huden så visste jag att denna ungen kommer göra kaoz med mitt liv. Så en dag kom en fantastisk liten skit till liv (som jag ville kasta från balkongen vid upprepade tillfällen).
Den här bilden beskriver Toffe så bra. Här ligger han, i MIN säng, nonchalant med foten uppslängd i luften. Helt obekymrad om att jag fem sekunder senare kommer attackera honom och tvinga ut honom. Han har alltid varit sån. Det kvittar hur mycket jag puttar bort honom, han kommer bara tillbaka med ännu blötare pussar och ännu hårdare kramar.

Men mest av allt så hängde jag med honom på eftermiddagarna, lagade mat till honom, passade honom, kollade så att han inte satt på datorn för länge och så hittade jag och steffi alltid på bus med honom. Han följde alltid med på vårt klassläger och vi gömde honom i skåp så lärarna inte skulle se. Åh jösses vad många kompisar som pussat på honom genom åren. Showungen.

Nu är han femton år fyllda och jag är snart tjugotre. Och nu mer än någonsin fattar jag hur lika vi faktiskt är. Hur han drar samma skämt som jag drog i hans ålder, hur vi spontant kan brista ut i sång i köket och göra en halvtimmesmusikal utan betänketid samtidigt som jag lagar mat. Hur nördig han är när det gäller tv-program (som jag också var förr). Hur vi resonerar exakt likadant.
Ändå är han så olik mig. Så otroligt musikalisk. Så otroligt charmig. Hur lat och förvirrad han är samtidigt som han är så mogen och seriös ibland för en femtonåring. Min bror är nog den som förstår mig allra bäst i hela världen. och utan att försöka bli för ostig här, han är en av de jag älskar allra allra mest i hela världen.

När inget här har värde utom minnet av allt som var vårt;

Kategori: Hjärtekross.

12. Berätta om någon du saknar.
Idag gjorde jag äppelmuffins.
Jag vet inte varför men istället för att ta färdigflytande smör smälte jag en bit hårt smör i stekpannan. på högsta värme till den nästan karamelliserat sig själv till brun glans mot teflon.
Det doftade precis som hos farmor. Det var så att jag kunde blunda och om inte Pitbull och min datorfläkt väsnats i bakgrunden så hade jag varit där.

Svedala. jag står vid farmors träbord som alltid stod mitt i rummet, jag lutar mig mot bordskanten och tittar in i det öppna köket, den svarta spisen som var dyrare än vita men hon ville ju tvunget ha en svart så farfar öppnade gladeligen plånboken för att göra henne lycklig och hon är ju lycklig. Hon öppnar kylskåpet och jag glimtar de fem bregott-paketen i mjölkhyllan. Smöret har stekts klart, det ska bli pannkakor. Ovanför luckorna vilar gamla köksredskap i koppar. Golvet är nästan vinröd ek. Radion är på, den står på drinkvagnen. jag tror det är p1 men jag lyssnar aldrig tillräckligt noga för att höra. I strumplästen går jag de korta men kalla stegen på trädgårdsten för att försiktigt öppna den vita dörren till boden. Jag öppnar, det är aldrig låst. bara ibland, när farfar har glömt att vi ska komma och hälsa på. Jag möts av en lätt doft av fukt och minnen. En ständig röd box med läsk i glasflaskor. Det blir en Zingo. Som alltid. Toffe vill ha en Blåtand. Eller en Cuba Cola om blåtand är slut. Steffi vet inte så hon tar samma som mig.
Jag har min snusnäsduk i håret. Nerifrån faller mina bruna slingor på axlarna och jag hör farmor säga att jag påminner henne så mycket om sin mamma. Hon hade också alltid håret så. Jag får sitta på stolen med trasig rygg som Mats tog sönder en gång. Efter två pannkakor mår jag lite illa av smöröverdosen men det finns inga pannkakor som farmors och ingen läsk smakar såsom zingo i glasflaska förvarad i en verktygsbod utanför svedala.

När vi är klara springer jag och Steffi ut på gården. Vi vill åka pulka. Det är juli, 25 grader utomhus (farmor fläktar sig med en dagstidning och utbrister att det är "så hiskeligt varmt") och inte en snöflinga i sikte. Men farmor letar upp pulkorna och ger dem till oss, om än lite skeptisk. Sen försöker vi åka nerför berget. Berget är kanske tre meter högt i verkligheten. Men banne mig om det inte är ett berg.


Alla hus ser likadana ut så det är klurigt att hitta rätt om man springer bort för långt. Jag går aldrig någonstans själv. Men Victor och Joacim vill gå till den andra lekplatsen så jag följer med. Efter en stund är vi alla tre vilse trots att Joacim lovar att han hittar tillbaks. Jag tror honom för han är två år äldre än mig och nästan vuxen. Han är min hjälte. Vi får fråga tre förbipasserande innan vi hittar tillbaka och farmor är kanske orolig kanske inte, det beror på hur länge vi har varit borta.

Vi dricker mjölk i kristallslipade glas som alltid är lite för sträva i greppet. Jag går längst den avlånga hallmattan och försöker hoppa jämfota mellan cirklarna.

Det är vinterlov och Farmor lär mig baka småkakor. Det är viktigt att smöret inte hinner smälta för mycket när man arbetar med det för då blir det ga-alet. Finska pinnar, schackrutor och kransar skapas med försiktighet och tas med hem i kakburkar i plast.

Nu har smöret fräst klart. Jag blandar degen och smakar av. Det smakar precis som hennes småkakor. Jag vet att det inte är sant men det kändes som att farmor talade till mig genom dofterna. Som att hon säger; "men lilla Pamela. inte ska du vara ledsen, älskade barn. Jag kommer ju snart, jag blir bara borta ett ögonblick. Leif? passar du barnen sålänge?"

Amores del sur;

Kategori: Hjärtekross.


Jag hittade en ny favoritsajt idag. fuck yeah chile! heter den kort och gott.
Den latinamerikanska sidan av min kropp slår mig lite för faktumet att jag inte reser dit i vinter. Men vissa sagor är redan besannade medans andra inte ens börjat skrivas. Och just nu vill jag hellre skriva nytt än skriva om historia.
Dock är ju det underförstått att Chile är ett av de vackraste länderna i världen i mina ögon.
Checka in!

but I don't want anybody else;

Kategori: Hjärtekross.


Min finaste poesibok är av Pablo Neruda, och är en bok med ett urval av hans bästa kärleksdikter. Sidorna har varit på två sidor av atlanten, är tummade och utnötta, varannan sida är understruken och små datum lurar nedskrivna på kanterna. Sidorna har börjat falla isär och små dammkorn döjer sig på bokryggen. Men den kommer alltid vara en av mina dyrbaraste ägodelar.
Det spanska språket är vackert, men det blir speciellt vackert när han skrev det. Språket är så otroligt rikt på ord och meningar som låter helt och hållet underliga på svenska blir helt och hållet självklara på spanska. Då känns det extra fint att ha två språk att kalla sina egna.


Vad det betyder? Någonstans i sommaren är vi tillsammans.

For the windows in paradise;

Kategori: Hjärtekross.

Även fast det går år dagar nätter månader och timmar kommer jag aldrig förstå hur man kan neutralisera en människa. Jag fortsätter att faschineras av hur någon kan vara allt för att senare bli ingenting. och för den delen hur någon som var ingenting kan bli allt. Och allt mitt emellan. Jag hatar att jag måste vara diffus när jag bara vill sätta namn på människor och vad de får mig att känna och inte känna och varför jag mår som jag gör ibland men jag kan inte det, jag kan inte det här. Jag har så många saker jag ännu inte förstår. Stunder som jag bara står och allt är bra men jag blir öveväldigad. Överväldigad av fakta. Logisk fakta. Ibland önskar jag att sociala medier inte fanns för jag tror inte det är meningen att man ska kunna följa människors liv som inte delar ens eget längre. Jag önskar alla mina historier hade riktiga slut och inte utmynnade i digitala stirrningsmatcher. Jag önskar ofta att jag inte visste någonting om de jag glömt. Men livet funkar inte så. Så vi alla lever våra paralella liv, i samma städer eller olika städer och vi träffar människor vi kramar om och försöker le och inte visa att jag minns vad du gjorde. Le mot människor som krossat dig till en klump på marken. Jag tror att det går av en orsak och en orsak endast. Att kärleken är större. Kärleken gör att man glömmer. Den hindrar oss från att förgöra varandra genom laserstrålar från ögonen. Det känns ändå bra att känna någonting när det finns en vinter som stundar som är så neutral att allt omkring grånar. Jag tycker fortfarande om årets smeknamn Dramela. Jag kan låtsas vara okej. Låtsas vara lagom och svensk. Låtsas inte bry mig och oftast innerligt inte bry mig. För jag vet att jag kan dansa snabba salsasteg och gå ut dramatiskt ur rum när jag behöver det. Utan att behöva känna någonting.

I'm sure you've heard it all before but you never really had a doubt;

Kategori: Hjärtekross.

Jag längtar efter: - Denna helgen, nästa helg (så freaking mycket), och kanske alla helger efter det.
- januari. då börjar jag distansplugga och då börjar Det Stora Äventyret 2012. Shit vad jag längtar.
- att bo i stockholm. Det har jag längtat efter i fyra år.

Jag ledsen över: att jag minns att det är snart exakt på dagen 6 år sedan min farmor dog. Men jag vet att det inte är så långt kvar tills vi ses igen.

Jag glad över: att det är fredag idag!
Jag äter helst: Bagels från folkets bageri är min nya grej. Nu på hösten äter jag helst en god soppa också!

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning: över denna helgen. jag ska göra några läskiga saker som jag aldrig gjort förut.

Det finaste jag vet är: Stockholm, Chile, Göteborg, mina vänner, magnetic fields, min bror, min mormor, min farmor, åh så mycket. Att roadtrippa med mina killkompisar och dra andys mamma-skämt. Bada i havet. Stanna uppe hela natten och bara babbla med melissen min. Att fika oändlighetsfikor med bästeban och skratta så jag inte kan andas. Att gå från fester och sitta på parkeringen och hjälpa med hjärtekrossade killkompisars problem. Att åka bil med min johannabanana och vara livrädd över hennes körstil, haha. och slutligen, att gå folkkungagatan fram gör mig seriöst lycklig. Fånigt men sant.


Jag läser: bloggar bloggar bloggar. UnderbaraClara, Elsa Billgren, Niotillfem, Jessica Silversaga.
Annars blire mest sofis mode och sådant. jag får aldrig nog av modetidningar.

Jag är galet stressad över: Jag är aldrig stressad men just nu får jag lite ångest över faktumet att jag ska klämma ur mig en b-uppsats på två månader.

Jag lyssnar helst på: Det här.

Jag drömmer om: Stockholm. Australien. Amerikatt. En egen lägenhet.
Jag blir nostalgisk av;
allt. låtar, fotografin, texter, väder, dofter, you name it. jag älskar att vara nostalgisk.

will you still love me tomorrow?

Kategori: Hjärtekross.


Inatt drömde jag om chile igen. Det var längesen nu men drömmarna är alltid så verklighetstrogna att det är svårt att vakna och inse att jag inte är där. Så denna bildkavalkad tillägnas landet i mina drömmar, mitt andra hemland, the apple of my eye and object of my affection.

mother, am I good-looking?

Kategori: Hjärtekross.


i fredags såg jag maskinen och Herbert freaking Munkhammar live. Och idag såg jag markus krunegård i köttet på nytorget fem meter bort. dog. sicken helg!

indieboys are neurotic, makes my eyes bleed, tight black pants exotic, some lovin' is what I need;

Kategori: Hjärtekross.

för att fylla på kvoten av indiepojkar för veckan;

båda bilder härifrån.

I'm wide awake it's morning;

Kategori: Hjärtekross.

Letar efter nåt att säga som kan ändra allt, något mer än det är redan sagt.


(tänker på livet och döden och körkortet och frisyrer exenstiell ångest och försöker vara ärlig i gryningen. tre koppar kaffe fungerar tydligen inte som sömnpiller & jag är för gammal för att posta sånna här tonårsinlägg men skit samma)

jag hoppas att marken du går på går sönder, vad som än händer;

Kategori: Hjärtekross.

en text jag skrev för ett tag sen sådär, i brist på annat, eller vadsomhelst.


Det är inte lätt att släppa saker. Man kan säga hundra gånger att nu orkar jag inte mer nu ger jag upp nu släpper jag allt och ser mig aldrig om men så står man där som en saltstod med händerna i det förgångas kakburk och hetsäter. Det konstiga är dock hur bitterljuvt det alltid blir att långsamt descenderat från ljusröda moln och läsa mellan raderna, känna pisksnärtorna mot alla inre organ den människan drabbat dig med och det går inte att släppa det mer för det, snarare mindre.


& på tal om sånt här trams, har jag en spellista som en liten fredagspresent. Klicka här för Fallng out of love in this volume-listan.

Om hjärtan som kraschar in i varandra;

Kategori: Hjärtekross.


Det här är så fantastiskt bra. Jag kan läsa det flera gånger om och det är blir liksom bara mer sant för varje gång man läser det. Så läs ni med.

you can buy her a bentley but my son she'll only drive it away;

Kategori: Hjärtekross.

Day Three; Eight ways to win my heart;
- pojkfingrar som spelar You can't say no to me till mig på gitarr efter att jag säger; "det finns inga romantiska gester längre, romantiken är död."
- att säga "åtta år? jag hade kunnat vänta på dig i åtta år."

- att ha wayfarersglasögon (men det vet nog alla mina läsare vid det här laget)
- kindpussar och höra "du er, så soet" på famlig dansksvenska.

- att bli bjuden på favoritöl och att få dörren upphållen.
- att kunna sjunga samma låtar som jag kan utantill.

- att fråga varför jag inte satte mig brevid vid middagsbordet med alla vännerna och uppriktigt undra varför.
- att betala hundra kronor i klubbinträde för att träffa mig.

(och jag hoppas att detta läses med en nypa salt och ironi, för trots att det är upplevda saker är det inte som att jag dött förälskelsedöden för varje grej, haha.)

my mama always told me there would be boys like you;

Kategori: Hjärtekross.


Jag vet inte om ni minns men jag har ju en annan blogg till, (haha, jag har nog haft typ 5-6 stycken sen jag började blogga) som jag la upp min novell på. Det är ju något år sen nu, men jag minns att vissa av er tyckte om den. Jag har skrivit lite blandade texter men inget verkade funka förrän nu, nu kan jag binda ihop lite och skriver lite försiktigt på något nytt. Eggshellhearts 2 är alltså med andra ord påbörjad. Vet inte om jag kommer lägga upp den, eller när, men jag tänkte att ni skulle få ett litet smakprov;


"The whale has more flexible fins than a jet-plane. Scientists are now trying to learn more about these whales in favor of building better jet-planes. Scientist Rob Feldman thinks that within 10 years all planes will have bumps on their wings.
All of this was going on in my head as the sunlight came crawling in between the sheets of my monday. Someone was outside, screaming something that I was trying to ignore.
The silence was complete. Everything ever said was dissolving. I was looking at my glass of water for a connection to this innmense feeling of helplessness, but there was nothing to compare it to. Not like comparing whales with jet-planes. This was a mammoth. An extinct phantom limb weighing on the top of my being.
"

Do you remember the first time we met? No.
I do.
Why do you remember it?

Because you had that look.
What look?

I don't know. I had never seen anyone with that look. Sort of all-knowing at the same time as you looked as confused as the ducks in front of you.
You were throwing scrap buttons on the ducks, do you know that?
I don't remember that.
I do.
Well, still. That never happened.

it's ok.

ibland gör man fel, ibland gör man rätt, (ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå.)

Kategori: Hjärtekross.


Mina damer och herrar och fina bloggläsare och töntiga stalkerz i stockholmstrakten som jag vet läser men som vägrar erkänna,
Jag presenterar hjärtekross 11.
Det var längesen en hjärtekross-lista var så förankrad i min verklighet som denna är just nu. och som den var just då. Den innehåller låtar jag blivit personligen tipsad om, strofer jag lyssnat på i repeat på ängsliga söndagsmorgonar, låtar som tagit mig igenom spårvagnar under snöstorm och iskalla kvällar, melodier som jag försökt överleva våren med i tristessens stad och med drömmar om april-äventyr som kräver mer än en öresundstågs-biljett, gnälliga tjejiga symfonier om våra överrenskommelser och en hel del överdrivet fiktivt drama i ljudform.
Helt enkelt en historia, från början till slut.
Dramela är mitt nya smeknamn för övrigt, inte självutnämt. Men det är okej, jag ser dramatikens motsats som tråkig. Och jag är hellre dramatisk än tråkig, vilken dag somhelst.


I alla fall, klicka på bilden för listan!