Det finns så många vänner som är värda att nämna här, och de vet att de är djupt inristade i mitt hjärta för alltid.
Dock tänkte jag prata om den senaste personen som kom och gjorde mitt liv himla roligt igen.
Det var för lite mer än ett år sen, jag var nyinflyttad i stockholm och var på killarnas spelning i Zinkensdamm. Har hört talas om att det flyttat australienare till stockholm de senaste månaderna och en tjej hade jag hört talas om.
så jag sa hey how are you som man säger i australien till alla trots att man inte väntar sig ett svar på frågan och hon skrattade åt mina skämt och verkade precis så awesome som människor ibland, väldigt sällan, är. Det är inte många människor jag gillar från allra första gången. Anders var en sån, keturah var en sån, tina var en sån, men inte många fler. alla mina vänner i princip kan intyga att jag är fett dryg första gången jag träffat dem. Och mycket riktigt, flera månader senare fick jag reda på av ketz själv att jag hade dratt ett skämt som hon tyckte var taskigt mot henne och att hon därför inte fått världens bästa intryck av mig. hemskt! sån är jag liksom. har inga gränser. bara pratar.
men trots det där så bondade vi på direkten och en månad senare flyttade hon in i porten bredvid. vi gick i tjänsten nån gång, gjorde glutenfree aussie brekkie nån gång och sen var det typ som att vi var sammanfogade vid höften. Hela vintern var det bara en tvättstuga mellan oss och när jag lämnade linneas hem den sista januari var det hon som stal linneas möhippeballonger från vardagsrummet för att jag skulle ha en sista souvenir från mitt första hem i stockholm. tillsammans med adrian kollade på vi på dystra dokumentärer och svartvita filmer. jag flyttade till åsen och hon packade upp hela mitt kök och ställde i ordning vilket betydde att hon hade bättre koll på vart allt låg än jag själv. hon bakade chocolate chili cakes och gjorde tequilagrädde till.
hon bokade en resa till göteborg för att se mer av sverige och för att se lite av den världen jag berättat om henne för.
Sen följde hon med mig till malmö och alla mina kompisar tyckte om henne med detsamma. Esteban och hon hade aldrig träffats och ändå sprang de mot varandra och kramades hårt första gången de sågs. Och de är såklart likadana. för jag dras alltid till människor som är ENFP'S. De är de där magnificent bastards jag behöver i mitt liv.
Sånna som alltid är pepp på allt men som samtidigt inte har något emot att bara stanna hemma.
hon är en sån som har på sig leopardleggings och en stickad orangemönstrad kofta med tillhörande turban när det är -19 grader ute. hon är den som har levt så mycket mer liv än mig men som jag ändå har så mycket gemensamt med. hon är den som sjunger med när jag nynnar på n.e.r.d.-låtar. Hon är dörolig och har exakt samma humor som jag.
hon är den som kan kolla på alla säsonger av Gilmore Girls och vara lika engagerad hela vägen genom Rorys outhärdligt långa skolgång. Som föredrar Logan när jag smälter för Jess. Ketz är sådär himla galet bra att vi har fortfarande kontakt fastän det snart är ett halvår sedan vi sågs. och det gör liksom egentligen ingenting. För världen är så himla himla stor. nästa gång vi ses kanske vi båda flyttat till london. eller köpenhamn. eller ecuador. ingen vet. allt är möjligt.
