Den här låten har snurrat i mitt huvud i några veckor nu. Janis Joplin sjunger den med en sådan smärta i den knarrande, raspiga rösten att man får hjärteskalv. Om det skulle göras en film om mitt liv skulle denna spelas från och till under filmen och mynna ut storslaget i eftertexterna. Trevlig helg på er raringar!
Nu drar jag iväg till stan för att träffa min allra bästaste johannabanana. På mig har jag favoritreafynden grå tröja från gina och nyinköpt fejkskinnkjol från h&m. tillsammans kostade under hundralappen. Wieho!
Jag är fullkomligt förtappad i den här låten. Gnälliga pojkröster som sjunger om ängsliga hjärtan på svenska är ju något av det bästa som finns i musikväg, det vet ju alla vi gamla håkanH-lovers. Så! lyssna!
Lite bilder från lördagens superhjältefest. Wolverine var där, även två darth vaders, två wonderwomans, (men steffi var snyggast utan tvekan) dr.mugg, danska robotar, duffman, nacho libre, ungefär 5 st catwomans, en hockeyspelare, en buggkung, en mrmonkeyman, super mario, peach, 1 up svamp, några clark kents och massa andra filurer. Fantastiskt underbart superlativskt kul. Årets hittils bästa.
Ibland tar jag upp Markus K som samtalsämne bland mina vänner, speciellt tjejerna. Vi kan länge diskutera honom som popkulturellt fenomen, men framför allt vad det är med den finlandsvenske trettioettåringen som gör att han är. så. sjukt. Het. Inte om man ser honom i 60-watts ljus, eller fem meter ifrån honom i debaserbaren, men när han står på scen, iklädd skinnjacka, svettigt linne och med den obligatoriska synth/pop-luggen som täcker ungefär två tredjedelar av ansiktet, då och bara då, kan jag sätta halva mina Australienpengar på att han får alla tjejer i publiken att kyssa marken han går på.
Med vissa människor är det bara så. De är inte vackra i vanlig benämning, med symmetriska ansikten eller klassiska drag. På Markus sitter det i blicken, i sättet han rör gitarren, skakar bort luggen ur ansiktet och framför allt; hur han vet var det sitter och siktar så att det riktigt säkert hittar in, där ingen annan kommit in, åh hjälpe mig, hjärtat gör mig blind. Det jag ville säga med denna oändliga hyllningen är att jag har samlat ihop en liten spellista med mina Markus-favoriter. Både från solokarriären, Laakso-tiden och några pärlor från hans punkband Hets!.
En dåligt mobilbild senare var vi på väg i bussen till festen där ungefär 70 superhjältar samlades i en trea på värnhem. Fantastiskt bra musik, skönt folk och roliga kostymer gjorde att innan man hunnit blinka var klockan kvart i tre och vi var på väg mot en nattfalafel på möllevången. Steffi var snyggast av alla, som vanligt, i sin wonderwomandräkt. Idag, efter en långfrukost och mycket snack om gårdagens bravader samlades vi alla i västra hamnen för glass och lite annat. Massa folk från gårdagen var där och solen sken starkare än den gjort i år vill jag tro. Fantastisk fin helg!
Ikväll ska jag på vad som har utannonserats som årets bästa fest, nämligen hos min käre vän Filip som ska ha fest med superhjältetema, och jag har bestämt mig för att vara en relativt okänd superhjältinna, som inte ens jag kände till förrän några veckor tillbaks. Så denna veckan har spenderats med att köpa overheadpapper, mäta min överkropp, knipsa ut ungefär en miljon små ståltrådsringar, göra hål i plasten med en passare (som jag råka skära sönder pekfingret med) och konstruera ihop hela skiten. Sedan har en vattenpistol också inhandlats. Som inte kommer fyllas med vatten. Den som gissar rätt vinner äran och en cupcake, kan vi väl säga. (melissa får som vanligt inte gissa).
Nu väntar jag på att mina pincurls i håret ska torka och att helgens äventyr ska börja, tjejerna börjar strax rulla in med tågen och det är strålande solsken i malmö. Kan bara gå på ett sätt.
(bild; frida fahrman) Det enda jag köpte sist jag var i stockholm förutom crépes, våfflor och mjukglass med pommes var dessa ljusrosa strumpor med miu-miusvalor på. Tänkte kombinera dem i sommar med mina svarta lackkilklackar och min rosa fågelkjol som jag hittade på monkis sommarrea förra året. Blir nog finfint. Det enda som fattas nu är vädret.
Idag fyller Pamcakesbloggen ett år! För ett år sedan var mitt liv lite såhär; och numera är det lite såhär; Grattis pamcakesbloggen och tack till er, mina popbejbs, ni fantastiska som hälsar på här var och varannan dag!
Kate Nash har äntligen släppt nytt! Jag har bara hunnit igenom två låtar än, men det bådar gott. Min älskade Demo I Hate Seagulls är med som sista spår, och även fast jag alltid kommer gilla den versionen bäst, så är jag mest glad över att den nu finns att hittas på spotify och inte bara knastriga youtube-videor. Nåväl, skivan heter My Best Friend Is You och ni hittar den här.
Hejdå adjöken nu drar fröken till jobb i sin favoritutstyrsel. tröja från lindex, kjol från förra årets gina-rea och strumpor från monkirean. och så lite kanelbullar i håret.
Jag har inte uppdaterat för jag är lite depp över faktumet att jag egentligen skulle varit i London just nu. Men islands vulkaner bestämde sig för att förstöra min längtan till Primark och fina marknader, så jag spenderar lördagkvällen med släkten, äter räkor med majonäs och bjuds på jägermeister-shottar. Inte fy skam det heller, må jag säga. Men lite ont göre ändå. Men men, vi ser framåt. Nu ska jag äta prinsesstårta!
30. I wish that without me your heart would break.
I think that you were aching aswell. I dont want to belive that I was alone in this mess we sometimes called love. In one way it would be easier, cause I could just convince myself that I was a fool in love, for the hundreth time, alone. But I knew that one time in history your heart had skipped some beats for me and all I wanted was to make history repeat itself.
So I would sit alone during the nights, not able to fall asleep until 2.33, when I always would feel a twitch in my left hand. At that point something would always make my eyelids heavier than led, knocking me almost unconciously to sleep. Sometimes I think I only imagined feeling it, but still, somehow I knew it was true.
I felt so much for you and some days I thought it would never go away. That I would spend the rest of my days wandering around the streets of my neighborhood trying to make my runned-down old heart work properly. Banging my fist against my heart trying to make it start beating again. Trying to make it not fear itself anymore. I did not know what to do, my heart was still stone cold for the moment and so I decided to walk over to the boy that was not afraid to love me. The one that really showed what he felt. He made me sick. I´m not like that, you´re not like that. But you´ve left me no choice.
I worked in a clockstore. One day I decided to set all the clocks to exactly 2.33. When I was done I felt twitches all over my body. This was one of my attempts to make you remember me.
Sen sist jag uppdaterade har jag mest, sovit, ätit, tränat, cyklat, jobbat lite och lyssnat kopiöst mycketpå Markus K, my love. Nu har jag övningkört så länge att jag blev yr och fick kramp i högerfoten när jag kom hem, vi var ute vid kolonistugan med pappa och solnedgången var så fantastisk som den kan vara när snön och mörkret äntligen lämnar det här landet. Jag håller på att trixa med en speciell spellista till er, så håll ögon och öron öppna imorgon. Förresten, hjärtekrossen, exempelvis utdrag ur min kära lilla novell, är det något ni vill fortsätta läsa? Vet att vissa av er uppskattar det men om ni kommer in mest för musiken är det kanske inte så intressant. Äsch, bara en tanke. puss på er.
Idag har jag övningskört, cyklat hem i den stundande vårvärmen och tänkt alldeles för mycket på saker och personer jag inte borde tänka på alls. Det är inte bra att vara arbetslös, dagarna försvinner alldeles för långsamt då. Nu sitter jag och återupptäcker Vapnet, så det kan ni ju ta och göra också, för att ge den här måndagen en liten rosa kant.
Den här bilden tog jag en tidig junidag förra året, på sjömansfest i södermälarstrand i vår älskade huvudstad. Det var kanske den bästa sommarnatten på året och vi dansade tills långt efter gryningen.
Den här bilden föreställer mina pojkar, de som tycker mest om mig och jag tycker mest om tillbaks. Dock saknas det minst två-tre på bilden. Men ändå. Den här bilden har jag framkallat och nu har den den stora äran att husera på min fönsterkarm i en liten glasram. Så att jag varje morgon kan vakna utav att mina pojkar hälsar mig godmorgon och att Esteban längst fram tittar åt andra hållet i sin disträhet. Alla kommer verkligen till sin rätt på denna bilden. Alla är på något vis precis sig själva.
En sån där låt som funnits i bakgrunden men som jag inte gett rum för förräns nu. Det är lördag kväll, min hals svider, jag lyssnar på krunegård och ska strax över gatan för att äta pizza med släkten. Fint. Ni får ha en lika fin lördag mina popbejbs.
det blev söndag så småningom så vi klädde på oss och drog ut på söders gator för att möta upp de finaste tjejerna i stada. för att äta crepes på en sidogata till götgatan! De var makalöst goda men personalen var ohyggligt otrevlig och inte alls serviceinriktade. Men vi hade så trevligt ändå så det gjorde ingenting i slutändan. Sedan delades vi upp då alla skulle åt sitt håll, men Bea stannade med mig och vi besökte Tina på hennes jobb en liten sväng! Vi tog bussen till Djurgårn där vi mötte upp med korvgrillande pojkar! Vi spelade finns i sjön tills korten nästan försvann, och drack rosé med jordgubbar i vårsolen! Efter det lagade jag mat, vi gick till en medeltidsbar i gamla stan, tog tuben hem (via mcdonalds slussen + pommes med mjukglass såklart,) och pratade cheesy snack om kärlek med lika cheesy tillbehör.
Min lördag bestod av ett uppvaknande i segeltorp, en seg buss/tub hem, lek med bokmärken så vi glömde tiden, brunch på söder med meliss och kinatina, fika på götgatan med folket, vandring omkring halva stockholm ensam med min ipod, eftermiddagsfika med nina i gamla stan, kareoke på odenplan och slutligen en sväng via Wirströms och sedan hem med ett midnattstopp på mcdonalds slussen för lite mjukglass + pommes. Fin lördag.
Nu har jag dragit på mig slitna jeansleggings, klädbytefyndad tjocktröja (ursprungligen från Jackpot herr,) skinnjacka primark och basker från glitter, så det är bara att åka med en vän med en bil in till stan!
I fredags övningskörde jag genom halva skåne för att möta upp med mina fyra pojkar och se bilen lastas full av packning och öl. Vi körde tills det blev kväll och kom fram till en egenbyggd villa ute i segeltorp, jag målade läpparna röda och sedan var huset plötsligt fyllt med massa fint folk. Så vi drack vin, dansade till nittiotalshits och vissa badade bastu till den tidiga morgonen. Den sista bilden var min sista syn för dagen. Fint.
Nicolina tipsade denna på sin blogg och jag kunde inte låta bli att copy/pasta. Det har varit ett fantastiskt april än så länge, och jag har upplevt både stockholm och skåne, sommar och snö, picnic och istappar, fest och pratstunder, galen bilkörning och otroligt sega pågatåg. Och herregud, det är bara den sjätte idag. Snart lägger jag upp lite fantastiska bilder.
Nej, nu gör jag faktiskt som såhär att jag tror jag far iväg till Stockholm igen. Jag har en vän med en bil och tre till som ska hänga på. Så om ni ser en silvrig bil längs motorvägarna imorgon med två identiska tvillingar, två bröder och en hysterisk, ciderpåverkad pamcake som skrålar till tiger lou, så är det förmodligen vi. Då får ni lova att vinka. Nu ska jag sova. Men imorgon ska jag träffa alla mina ögonstenar igen. Mina hjärtan. Mitt stockholm. Vi ses när vi ses hörreni. Det är ju ändå tomt här utan er och era fina åsikter i kommentarerna.
Jag lyssnar på min lilla ipod varje morgon och kväll när jag susar förbi stadens gator på min skrangliga blå cykel. Det jag fastnat mest för är de sista fyra låtarna jag har inlagda av Tiger Lou´s gamla alster. Det finns vissa sånger som aldrig går ur tiden. För mig är det speciellt de med snabba akustiska gitarrer och text som går rakt ner i benen. Det här är en sådan låt.Not True Devil Girl.
I can´t say that it was heartbreaking, cause it was not that dramatic. It was not like it came as a shock, I had seen the scraps of the inevitable truth for a long time. I studied your every move, word and look to the point that I finally realized that I was not in your mind the way you were in mine. I smiled. Inside, I screamed. I was so very tired of that, of falling in love without the assurance of love in return. It could be one of the most terrifying things in this world. Forget wars, economic crisis, world hunger, weapons of mass destruction. Every soul on this planet walks around with their hearts in hesitation, in despair, in fear of what impact their actions will have on the object of their affections heart. Sometimes it ends because some were brave enough to face the fear and put their heart out on a limb and risk it´s fall. And suceeded. Rescued their heart and made it ten times it´s original size.
Some know that the outcome will be good and their hearts are rescued aswell. But those hearts only grow twice as big, because they were not in it for the big price, the big win, the win it all or lose it all. They played with a safe bet. Some people consider them cowards. I consider them lucky. Then there are the ones that never get the courage to try, cause they dread that the outcome of putting out their hearts on dirty metaphorical concrete roads for everyone to walk all over them will be crushing. Their hearts will become like eggshells. They will live in fear and walk around with their hearts on satin pillows carefully moving away from crushing hands. But by putting your heart away for so long it makes impossible for anyone with good intentions to get near it aswell. So they get to live with their eggshellhearts for the rest of their lives, alone.
I belive I will part of this group. ...Love´s some kind of lottery where you scratch and see what´s underneath it´s sorry, just one cherry, play again, get lucky... Conor was singing those words thru my stereo and I realized that he had a point. Love´s like a lottery, you can bet everything you have and win the big price. Or you can bet all your life´s savings and lose everything. Or you can play safe and win the consolationprice. It´s not fair, I don´t even gamble. I´d rather be working for a paycheck that waiting to win the lottery. that´s Conor´s words aswell.
(ett litet urdrag ur min novell som finns att beskåda, och läsa Här.)
Två av mina favoritsaker just nu. Eller jag ville väl mest visa lite av mina nya skor. Mina fantastiska, alldeles för höga för min längd-pumps som jag inte hade pengar till men fick följa med ändå och nu kan jag inte låta bli att titta på dem. Och så macaroons, som jag testade på att göra en sen fredagkväll för några veckor sedan.
Ikväll strejkar spotify. Ikväll gör mina ben ont. Ikväll lyssnar jag på itunes och återupptäcker massvis med fantastisk musik. Ungefär som när man plockar fram sommarkläderna efter en lång kall vinter. Eller hittar en hundring i en gammal jacka. Så låt oss somna till lite Shins, när de var som allra bäst.
