Den här bilden tog jag en tidig junidag förra året, på sjömansfest i södermälarstrand i vår älskade huvudstad.
Det var kanske den bästa sommarnatten på året och vi dansade tills långt efter gryningen.

Den här bilden föreställer mina pojkar, de som tycker mest om mig och jag tycker mest om tillbaks.
Dock saknas det minst två-tre på bilden. Men ändå. Den här bilden har jag framkallat och nu har den den stora äran att husera på min fönsterkarm i en liten glasram. Så att jag varje morgon kan vakna utav att mina pojkar hälsar mig godmorgon och att Esteban längst fram tittar åt andra hållet i sin disträhet. Alla kommer verkligen till sin rätt på denna bilden. Alla är på något vis precis sig själva.