Just nu är jag besatt av två artister; sam smith och veronica maggio. vet inte varför. är bara så. jag snöar jättelätt in på artister istället för olika hitlåtar. vill liksom ha album som man kan lyssna på om och om och om igen. känna igen känslan de hade när de sjöng/skrev låtarna och läsa in helheten i allt. Dock är detta mina favoritlåtar för stunden. de är så himla bra. 

det där med att vara kär i nån som kallar alla baby, det kan vi kalla min livshistoria. känns som att jag förstår Sam smith så himla väl i denna skivas låttexter. det är förmodligen hemskt att veta att man inte är the only one, men låten är så himla bra att det blir förlåtet.

 

jag hör den här, och tänker bara bara på en enda person. och det är nog ganska naivt. men så funkar jag. plus att jag tycker den låter som stilla sommareftermiddagar i sol. som när jag vandrar tomma huddingegator hem. allt blir som i en film och jag fladdrar förbi i min gamla trenchcoat och stora solglasögon och tänker att det kanske tar emot, men vi hör ihop, och inget kan ändra på det. helt obefogat. men fint.