Tjejerna var här i helgen och vår aktivitetsplan såg ut ungefär såhär: äta sova prata repeat.
De lämnade inte min lägenhet på hela helgen och det fina i att ha folk hemma när man kommer hem är svårt att vänja sig av vid. Älskar dem båda så oerhört mycket.

 

Men måste prata om Kim, som alltid får för lite credd. Kim är den som alltid alltid kramar en längre än man själv, hon är alltid pepp på allt, är generös, omtänksam, kärleksfull, omhändertagande, rolig, vacker, knäpp, lyssnar kompromissolöst och alltid utan att avbryta ett enda ord. Vilket gör att jag inte har några spärrar med henne. Vilket gör att vi sitter vid mitt frukostbord och pratar om honom och hon frågar alla de där frågor som ingen annan vågar fråga. Hur det egentligen står till. När jag säger något hon håller med i nickar hon igenstämmande. Hon är som en liten tyst explosion. Alltid alltid där. Och det gör att ibland, såsom nu, inser jag hur mycket jag faktiskt älskar henne och hur lyckligt lottad jag är att ha henne i mitt lilla liv.

Hon är en sådan jag inte visste att jag aldrig skulle klara mig utan.