Jag introducerade Sanne för Blood bank i helgen så sen lyssnade vi på den i repeat i skinnsoffan i lägenheten i den lilla fina staden som luktade havregrynsgröt. Ni ska snart få se bilder från helgen, jag har inte orkat/haft tid att lägga upp dem på datorn än. Så så länge får ni en cover på den fantastiska låten. poppojke + bon iver cover = bra kombo. Nu ska jag på tisdagsfest! tjing tjing
Jag tycker det är alldeles för mycket låtar som skapar revor i själen och sånt där trams. För många låtar som känns alldeles för mycket och ibland borde man bara sluta lyssna för att inte dö helt inombords. Så, med det i tankarna presenterar jag min första spellista på månader; I WILL SURVIVE (HEY HEY). En samling låtar som ger pepp, inte depp, utan dålig substans, som lockar till dans, visar att det finns en chans, att the end of the world is bigger than love och att L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. och faktiskt, oavsett vad som händer i år eller i helgen eller nästa vecka eller nästa månad så kommer du att överleva det också. hey hey! klickapåbilden.
Alltså jag måste bara börja veckan med mitt bästa musiktips just nu. Mina killlkompisar i stockholm har startat ett band. Timmy på synth och Leon på gitarr och Adrien som sångare. Sen har de två killar till som är helt grymma de med! Detta är den enda låten de har ute på youtube än så länge och jag ångrar bittert att jag inte kunde gå på deras spelning för några veckor sedan. och justja, låten är ju sjukt bra också!!
Well, you know I’m a sailor and tomorrow we sail It’s a hard way of living, but I know it well And if I surrender my life to the sea You can marry another, it’s alright with me
Though we won’t be together again ‘til the spring Just imagine the treasures I’ll bring
Lyssnar på Jens och inser att jag nästan glömt av att han gjort en låt om världens bästa land. eller inte bästa, men jag blir alltid sentimental över chile under denna tiden på året. Klicka på bilden för låten i vanlig ordning.
Immanuel, when I speak of wine, I'm speaking of the wine regions outside of Santiago, Chile Where I will take you when you get better.
Immanuel, it's difficult to stand fast When it's not your arm nicely wrapped in a cast, When you're a needle in a haystack, And a dead horse on the racetrack, And no one sees you bleeding, When the story is old And the winter blowing cold in Sweden.
och dedikerar detta blogginlägget till Kim, (i'm speaking of the beaches outside of vina del mar, Chile Where I will take you when we get better (paid jobs)
Kimmy, imagine the cool breeze from the Andes. Kimmy, imagine the full-bodied red wine against your lips. Kimmy, imagine the Chilean men, The most beautiful men in the world.
När jag åkte till chile för snart tre år sedan fick jag en blandskiva av melissen. Den blev på något vis ett soundtrack till den tiden av mitt liv och låtarna som var med älskar jag fortfarande. Bland dem var denna. Tre år har gått men jag är fortfarande hungry for a holiday.
Det är december! Min bästa månad. Vintern är ny, clementiner i överflöd, pepparkakshusbak, julmust, prinskorvar, snö, lediga dagar (men inte än! suck), jobba juldagarna och tjäna in cassshen, massa bra filmer på tv och just i år hinner jag med minst 3 olika städer och vänner innan året är slut. Plus ett bröllop. Samt fyller tjugotre. Vilket jag försöker vänja mig vid. Känns så sjukt...gammalt.
För att fira att december är här och att det snart händer mer peppiga saker i mitt liv än på länge så bjuder jag på lite Nash. Kate Nash. För hon tog mig igenom min mest hjärteskärande december och för det älskar jag Made of Bricks till döds.
Jag borde dedikera hela denna freaking bloggen till den bästa strofen i denna låten. INDIEBOYS ARE NEUROTIC, MAKES MY EYES BLEED, TIGHT BLACK PANTS EXOTIC, SOME LOVIN IS WHAT I NEED. för övrigt är ju kombon Kimya Dawson och Adam Green to die for.
(Jag låter förmodligen som en gammal bd-poppare nu men det görs ju banne mig ingen bra indie nuförtiden! Allt är bara skägg, flanellskjortor och folk-rock. Jag som fortfarande tycker att The Shins är extraordinära och att markus krunegårds synthlugg är den ultimata herrfrisyren. Och döda mig om ni ser mig i några andra byxor än snäva stuprör.)
okej, så höstens bästa låt är All these things that i´ve done med Killers. Den är 6 år gammal och härstammar från en tid då jag bar gråa munkjackor, streckkollade på the OC och hade precis upptäckt weekendresor. Jag var som maggio sjunger, sjutton år, sjutton år i staden där jag växte upp. Numera använder jag munkjackan endast till gymmet, Mischa Barton är på rehab och att resa runt i skåne gör min femtonåriga bror mer än mig numera. Kontentan av det hela: The Killers lever kvar. För de är klassiker. Och videon till låten är klockren av följande anledningar; 1. SNYGGASTE bilen någonsin !!11!! 2. jag har alltid varit svag för lampskyltar. De är fantastiska. 3. Brandon freaking Flowers är en av de få män som blir snyggare med lite eyeliner. Mitt sjuttonåriga hjärta snurrar. 4. Cowboys + amerikatt. vad mer kan en tjej drömma om? Och det självklara. Texten ger mig gåshud. Eller vad säger ni om; another headache, another heartbreak, I'm so much older than I can take, and my affections, well it comes and goes, I need direction to perfection na na na na help me out!
For you I was a flame, love is a losing game,self-professed, profound, love is a faith resignedtil the tips wear down and now the final frame, love is a losing game. (bilder; hedi slimane)
För ungefär ganska exakt 3 år sedan tipsade jag er om denna låten. Jag går igenom min gamla blogg och återupptäcker hur det var att vara nitton år och dökär i novembermörkret. Nu är jag tjugotvå och låter ingen leka med mitt hjärta längre. Denna novembern bytar jag ut det mot lunginflammation och nässlethé. Men Noah And The Whale sitter kvar. och vem vet? kanske så blir jag snart lika dumkär som när jag var nitton igen?
(och ja, jag börjar bli frisk nu babes. det enda som sitter kvar är hostattacker och att bli anfådd av tremetersteg. Jag kan leva med det lite till faktiskt)
jag tipsade nog om denna låten för något år sedan, men att vara hemma och sjuk med oth-repriser på tv gör att man blir lite nostalgisk. Och så är den fantstiskt fin.
En bra grej med den här fördömda hösten och dess mörker är att jag återupptäckte Sufjan Stevens. Passar perfekt mellan hostattackerna och b-uppsatsångesten.
just nu; hör jag jens sjunga Julie i svensk version live via telefon! melissen min är bäst. och jag önskar jag var där nu. men ibland går det inte att vara överallt där man vill vara. ni vet det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats. men det var fint. och jag känner mig nästan nöjd.
jag älskar ju bon iver, specielltdenna låten som jag knarkade sönder i vintras och kunde skriva milslånga texter med som inspiration. De släppte ju nytt, och jag lyssnade igenom skivan några gånger. Beth/Rest var den enda som riktigt fastnade hos mig. Men jag kanske ska ge det ett nytt försök? Jag tycker denna låten låter lite som att det regnar konstant, något alldeles hjärtesmäktande och dramatiskt har hänt och man ser huvudpersonernas liv passera revy. eller ja. något sånt.
okej, så höstens bästa låt är All these things that i´ve done med Killers. Den är 6 år gammal och härstammar från en tid då jag bar gråa munkjackor, streckkollade på the OC och hade precis upptäckt weekendresor. Jag var som maggio sjunger, sjutton år, sjutton år i staden där jag växte upp. 
For you I was a flame, love is a losing game
,self-professed, profound, love is a faith resigned til the tips wear down
and now the final frame, love is a losing game.
