måndagsmusik och jag tänder sex värmeljus i nystädade rum, sjunger med så tyst att det inte hörs, ritar av foton på de vackraste pojkarna jag vet (eller den vackraste pojken jag vet,) äter hårdkokta ägg, diskar tallrikar och lagar mat. iförd de allra bekvämaste och håligaste plaggen min gungande garderob har att erbjuda. och Sverigesockarna, som han kallade dem.
Ikväll var jag med min käraste Vicky och såg New Moon. Innan dess svängde vi förbi Två Krögare för att hon skulle få smaka en Hoegaarden-öl, haket visade sig vara ett 40+ ställe men vi klarade oss ändå. Väldigt underhållande att se så många berusade vuxna på en söndagskväll. och sorgligt. Men ölen var god och sedan köpte vi popcorn och snacks och begav oss in till de mest awesoma platserna i salongen som jag hade reserverat tidigare på dagen. Filmen var så andlöst bra att jag tror inte jag andades på de två timmar och elva minuter den pågick. Det var bara så, wow. Perfekt fortsättning, bra storyline, allt. Jag vet inte varför jag är så förtrollad av Twillight, jag som inte alls gillar fantasy eller superhjältefilmer annars. Det är bara så, GAH. Och jag måste säga att jag hejjar på Jacob efter denna filmen. Han är så mycket bättre än Edward. Och jag trodde aldrig jag skulle säga det. Kalla mig mainstream, go right ahead. Jag bryr mig inte. Det var så så så bra. Kommer se om den lika många gånger som ettan. Om inte fler.
helgen har innehållit att från att jag fått fingrarna nedklottrade med ordet HONG KONG, tagit ett personlighetstest med sjuttiotvå frågor, (jag blev The Provider), ätit pasta med broccoli och ostsås, druckit spetsad besk sangria, lyssnat på gitarrspel, haft en väldigt trevlig bussresa hem, gett löften om utgång och sedan bangat alltihop själv och istället stannat hemma med några av mina närmaste vänner som jag aldrig träffar. Vi däckade efter en ljuvlig taco-middag hemma hos steffi framför youtube-klipp på sean banan och sealhunter-spelet. Jag var hemma innan tolv och utöver allt det där fina har jag mest jobbat helatiden känns det som. Nu har jag två dagars ledighet i sträck och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med så mycket tid. Ladda batterierna kanske. Ja, så får det bli.
50-talsgänget i Skärholmen på fredagskvällen, den episka lördagsfesten, fikor i plural på underjordiska Café Mineur, och de sedvanliga turistbilderna runt plattan. Lite fler bilder från min och johannabananas stockholmsresa för två veckor sedan. Det var mycket drama och mycket mycket otur, men jag hade så otroligt kul att jag räknar ner de alldeles för många veckorna tills jag har en ledig helg igen. (nästa år). Ikväll drar jag till Lund!
(bild o citat via niotillfem.) "- tror du att det finns någon för alla? - jag tror att det finns många för alla." "Ingen ska behöva vara någons reserv." - CitronMelissen Min.
Igår såg jag en av de finaste filmerna jag sett på länge. Innan jag såg den tänkte jag över att jag levt i en sådan apati så länge, att kärlek är rent blaha och att jag nog klarar mig rätt så bra utan en enda förälskelse i hela mitt liv. Inte för att jag varit olycklig alls, jag lever mitt liv som jag brukar, skrattar, drömmer, jobbar, cyklar, lyssnar på musik och dansar in i helgdimman allt som oftast ändå, men jag, den eviga hopplösa romantikern tycker att det blir lite tråkigt när det inte ens finns ett uns av ett rosa moln-hörn i min värld. Men iallafall, filmen heter 500 days of summer och var redan sönderbloggad ett halvår innan dess premiär, så jag tror att ni mina kära vänner känner väl till den. Den var så bra för att den börjar väldigt ärligt och slutar väldigt ärligt. Och även alla de olika personligheterna i filmen är ljuvliga, lillasystern med stora tankar och djup livsfilosofi, bästa vännerna som inte riktigt vet vart de är på väg och Summer som man kan känna igen sig så mycket i samtidigt som man stör sig på henne ibland. Utöver det är filmen en kaskad av vackra kläder och miljöer och musik som ger gåshud. På riktigt. Den börjar med Regina Spektors Us. Jag fick gåshud. Se den. Nu.
När jag var i stockholm hittade jag ett par skor som var så andlöst vackra att jag omedvetet hade sparat en bild på dem på datorn efter att ha sett dem på någon modeblogg för några månader sedan. När jag väl hittade dem i butiken på götgatan och efter ett antal motiverande ord från Johannabanana öppnade jag min lika lackröda plånbok och lät dem bli mina. Jag kan inte säga att jag kommer ha dem som vardagsskor i ett vinterslaskigt malmö, men varje gång jag burit dem än så länge har jag känt mig som en aningen vinglig, 190-cm-någonting prinsessa.
Ibland undrar jag hur mitt liv hade varit om min mamma hade flyttat tillbaka till chile efter att jag hade fötts. Om hela mitt liv hade varit där och inte här. Om jag istället för att bo i en lägenhetsfyra i ett iskallt ikealand hade spenderat min barndom i ett någorlunda hus i en sömnig liten småstad med egna bagerier runt hörnet och alla vänner ett stenkast ifrån en. Om jag istället för att gå nio grundskoleår i en kultur-flumskola i kirseberg hade gått min skolgång på tyska skolan där mamma gick eller vilken annan somhelst, fått bära skoluniform alla dagar om året och bara gå halvdagar i skolan. Det är konstigt det där, att ens liv hade kunnat vara helt olikt och att det ändå hade varit en möjlighet. Hur mycket av den jag är idag hade jag varit där? Hur hade jag sett ut, hur hade min personlighet varit annorlunda? Hade jag varit lyckligare av betydligt fler soldagar, pojkar som vågar mer, sämre sjukvård, godare bröd, trasiga gator och en livsfilosofi som går ut på att ha betydligt mer roligt än att oroa sig för morgondagen eller den senaste mobilen.
Numera upplever jag små fragment av kärlek. Ett slags statiskt damm som samlar sig runt hjärtat, som exploderat, återanvända hjärtekross-partiklar från förr, från sist, som vänder om och går omkring i sitt eget kretslopp och sakta men väldigt säkert börjar bygga runt en slags bestående hinna över all plastfolie jag virat om mitt hjärta. Som att det är dags att ta bort plastfolien, sluta att inte låta saker få klibba fast lite, sluta stöta bort allt. Börja fånga upp de där partiklarna igen. Lite grann.
statusuppdatering; jag har spenderat helgen med att jobbajobbajobba, ha nostalgikväll med Steffi (vi firar 20 år tillsammans) vara hembjuden till en fantastisk liten lägenhet på möllevången där jag satt med fina människor, träffade en amerikanare som är smyckessmed och hade ett ständigt välfyllt glas sangria framför mig. Idag brunchade jag med mamma på creperian efter jobbet och snart ska jag gå över gatan till steffi igen.
ändå toppar det inte stockholm, älskade, älskade stockholm.
hatar egentligen att vara frånvarande från bloggen, älskar er som stannar kvar ändå. Tänkte att den här helgen hinner jag knappt andas egentligen, så vi kan väl göra som såhär.
Vi kör frågestund här och nu. Får fråga om precis vadsomhelst. Min tro, min största rädsla, min största förlust, mitt bästa sommarminne, bästa låtar att skrika till, dygnets bästa klockslag, eller så kan ni bara berätta något kul.
Hej, jag vet att jag varit borta, men jag har inte sån jättelust att blogga just nu, det är liksom för mycket att berätta och då vill jag inte berätta någonting alls istället, men det är bra med mig, jag dog liksom inte efter förra inlägget, vi hade en finfin kväll, sedan har jag sovit hemma hos både min finaste tina och min finaste nina, shoppat, druckit öl med snygga killar, gått götgatan fram, spenderat alldeles för mycket pengar, kramat om några av de bästa i hela min värld, pratat med bästeban genom fb när jag kände mig som ledsnats och fastnat på ett x2000-tåg i hjärup i tre timmar så att jag började gråta. Idag har jag bara tagit det lugnt, tagit ett bad tills fingrarna blivit russin, lagat mat, tvättat, packat upp lite, lyssnat på massa musik och gått omkring i mina nya fantastiska skor som ni ska få se snart. Men just nu hatar jag Statens Järnvägar mer än mycket annat och försöker att inte tänka på att jag vill väldigt mycket tillbaka dit.
(röda strumpisar, tjallamalla, klänning i spandex, monki) Nu ska jag dra till Belgobar vid T-centralen och hänga med lite folks. Vi har förpeppat med sangria, min hemmalagade mat och massa spotify-listor. Ikväll BLIRE JORDGUBBSÖL!!
Igår var en väldigt händelserik dag med dörrar som inte ville gå i lås, tunnelbana till förorterna och poliser utanför ytterdörren. Men samtidigt med väldigt fina människor, dans dans dans, bag in boxar på toaletter, härliga återföreningar, äcklig prinsesstårta, lovely 50talspojkar, stockholm taxi och lite till. Idag har vi sovit ut, ätit frukost på coffehouse by george eftersom alla bondegatan-cafén var fulla och det regnade nästan igenom alla våra lager vinterkläder. Efter det blev det lite spatserande på bondegatan och lovely affärer, jag provade en prickig klänning och köpte ett par röda strumpbyxor på tjallamalla. Nu sitter vi i melissas källare återigen, lyssnar på en finfin spellista och nördar oss framför respektive laptops samt mobiltelefon. oh, the huge manatee!
Godmorgon popbejbs!Jag har inte uppdaterat för jag har befunnit mig på ett intercity freaking tåg i 8 timmar inklusive förseningar, platsbyten, femtiokronorsplättar, sega HIMYM-avsnitt och tjejer i platsen brevid som stirrade frenetiskt i timmar. Nu är vi på plats på Söder och efter en finfin pannkaksfrukost med våra sthlmstjejer ska jag och johannabanana ta en runda häromkring. Ikväll är det 50-talsfest som gäller, återkommer.
ibland får jag bara ryck att vilja ha djuprött hår och springa omkring i fina klänningar och skyhöga skor helatiden. Kate Nash gör det så grymt bra också. Här får ni ett litet låttips från henne, en personlig favorit.
Denna låten blev en nyupptäckt för mig trots att jag lyssnat på Noise Floor-skivan i evigheter. Tycker den är så fin så fin, ibland är musik allra bäst i sin enkelhet, med bara en raspig röst, en plinkande akustisk gitarr och ärliga texter. När det liksom räcker för att man ska fastna. god onsdag på er, popbabes.
Jag var ju tvungen att ta efter Jennifer, och lista mina 5 snyggaste kändiscrushar.
1. Chuck freaking Bass.Det finns inte så mycket mer att säga. Eller jo, det finns det, jag har alltid töntigt nog förknippat mig med Blair, hennes personlighet, klädstil, planerande, de perfekt levererade punchlinsen som svider mest och bäst. Därför tror jag också att om jag ska ha en pojke ska jag ha en som är värd att bråka och lida och slåss för tills man nästan inte orkar mer och då plötsligt går det och allt klaffar, tillslut. Någon med sylvassa käkben och drömska ögon och rosa fluga.
2. Markus Krunegård.Jag vet jag vet, han är egentligen inte snygg, men det är något i hans blick, i hans fulsnygghet, i hans fantastiska brytning när han sjunger på engelska, faktumet att han passar så ofantligt bra i sjömanskostym (sjömän kan vara det vackraste som finns), att han skriver så fantastiska sånger om barndomspakter i norrköping och att det är fashionweek and so am I. Utöver det kan vi ju dra faktumet att jag blir blixtförälskad varenda gång jag ser honom live.
3. Seth Cohen.år 2003 fanns inte mitt indiejag. Då tyckte jag seth cohen var fantastisk men det var mest för hans fantastiska lockiga hår (pojkar ska helst ha lockigt hår i min mening) och käkben (ja, jag har en grej för käkben, nu kan ni sluta undra! haha). Men nu i efterhand tycker jag han är fantastisk för sättet han pratar så imponerande ironiskt och roligt, att han har kanske bäst musiksmak i hela världen och att han var så otroligt kär i summer. Om det finns en riktig Seth Cohen där ute tänker jag inte ge upp innan jag träffar honom.
4. Donnie Darko.Det finns något mer mörker och dysterhet som fascinerar mig mycket. Jag glorifierar inte deppression eller schitzofreni, jag tycker det är hemskt, men jag tycker om att lyssna på, försöka förstå, försöka sätta mig in i en annan människas psyke. Speciellt ett komplext psyke som man aldrig riktigt förstår, ett som ändras ständigt. Sedan är han ju fantastiskt söt. Jake Gyllenhaal har alltid varit en loverboy för mig.
5. Adrian Grenier.Jag har sagt det innan och jag säger det igen, sedan jag såg Drive Me Crazy sent nittiotal så har mitt hjärta bultat lite extra för busiga pojkar med lockigt hår, hånlösa flin och mjuka hjärtan.
-har du sett 500 days of summer? - nej, åh jag vill se den, har du sett den? -ja, den var jättebra. -åh, jag vill seeee den.. soundtracket är jättebra, precis i min stil. - den påminde mig om dig, -du menar för musiken? -ja, jag slår vad om att du gillar den här låten..
och så skickar han denna youtubelänken till mig med finaste låten någonsin. Lyssna.
Det finns inga ord för hur bra den här låten är. Äntligen tar kent sig i kragen och gör en magisk sjuminuterslåt igen, den här kommer följa mig genom lättsmälta snöflingor, iskalla gator och ett mörker som aldrig tar slut. Finfint.
Det var majhelg,vi hoppade i johannas pool med kläderna på, såg twilight med händerna i pojknackar, körde till hbg --> gbg, åkte allt på liseberg (mmmbop - du är en apa!) träffade fantastiska människor en tvilling vidare blev det studentkavalkad likt aldrig förr med kom igen lena! på vartenda dansgolv, 8-timmarsbussresor, robotdans för att charma pojkar som dansade med, sjömansmössor och bag in boxar utan slut, dans till gryning, spontana kindpussar från och till popluggar, ångest och gungor i småstäder, svettiga converse, kramar utan slut, skinnsoffor utomhus, afroperuker, allsång, kareoke, micheljackson-medleys, en enda stor episk malmöfestivalvecka, hemkörning med pojkar och öl i bilar i tre timmar, att alltid ha någon som sov i extrasängen, cykla överallt och ingenstans, punktering, tappa lås, kebabpizza, campuskvällar, cubacafé-maraton, kräftskiva, dansa i ösregnet, pojkblickar, leenden, skratt, dans, mer dans, bufféer, hemkörning via gbg, mer sol, mer svett, mer hav, mer rödvin och plötsligt var det september och vi körde upp till GBG igen för att se håkan och våra vänner och gullbergs kaj paradis. Sommar 09 - oslagbar.
(puss..) Ni är fantastiska med era kommentarer, ni inspirerar mig att skriva mer och mer och mer och för det ger jag er en stor Lördagspuss, mina fantastiska popbabes!
tre freaking år av fel plats, fel tid, fel andra människor att vara kär i, fel du fel jag fel timing fel för jag dansar för mycket fel för du förstår inte vinkar fel för jag dricker för mycket fel för du kör alltid hem beställer alltid vatten för att sättet du ler på sätter mig ur balans för sättet jag rör mig får dig disträ fel för att i shoot screw marry väljer du mig som screw och jag dig som marry för att vi kompletterar inte varandra för att vi är inte lika vi är inte olika för vi är inte normala för du är feg och jag är velig ingen vill bli som sina föräldrar.
Okej, nu har jag lyssnat igenom Röd-skivan för första gången. Flera saker slår mig.
1. Jag kommer aldrig acceptera att kent numera har en elektro-crush som aldrig går över. 2. De nådde kulmen i mina ögon med Du och jag Döden-skivan. Den skivan är ett närmre mirakel, melodier i de låtarna har gett mig mer gåshud är mycket annat. För att inte tala om Vapen & Ammunition, som har de starkaste texterna i form av Socker, Kärleken väntar, Duett, Hur jag fick dig att älska mig, mfl. 3. Det går inte att jämföra kent med sina tidigare alster. Det är som att jämföra en man du varit gift med i 50 år med när ni var nyförälskade. 4. Jocke Berg är fortfarande en litterär mästare, jag dör. 5. Bästa spåren är Vals för Satan, Idioter, Svarta Linjer och Det finns inga ord. Det finns verkligen inga ord. kent är en del av mitt indiehjärta som slår och slår och slår. happy friday!
Idag har jag mest jobbat, haft enorma magkramper och kramat på fina kusiner. Nu gräver jag ner mig i täcken, gnager på danska kanelbullar och ser på south park. Återkommer imorgon, finisar.
Jag trampar obefintligt framåt i regnblåsten på en segstartad rosa cykel i uppförbacke med mikroskopiska regndroppar på ögonlocken. Det finns saker som gör att hur mycket du än vill, trampar hårt, så rör du dig inte ur fläcken det är så lätt att vända om falla neråt medvind i ryggen, regnet mot nacken, nerförsbacke framför dig, men fram kommer man ändå.
och efter ett jobbpass hänger jag hemma, ser på gamla southpark-avsnitt, äter falukorvmackor och dricker té ur stora baljor. Försöker återfå den normala kroppstemperaturen. Drömmer om nästa veckas planer. Lyssnar på fantastisk musik. Så kommer pappa in och bjuder på en liten sladd Glenlivet-whiskey. Och framför mig glittrar den svarta guldmasken och jag påminns om att någon solar åt mig också i aussie. Bästavän.
(bild via helh, tror jag.) Okej, ni har varit fantastiskt fina med era kommentarer på sista tiden, så här kommer en liten belöning. Egentligen var det inte alls längesen jag gav er fallthisfall-låtlistan, men eftersom man spenderar mer tid inomhus vid den här årstiden och därför behöver mer musik att uthärda mörkret med kommer här en ny, överfull låtlista.
Den är lite spretig, med två spanska låtar av mitt chilenska favorit-indieband, lite för många låtar av samma artister, men så är det ju, man fastnar vid bra skivor ibland, inte enstaka låtar. Så, här är The only star in my blue heaven.
Nej, nu skiter jag i det här. Det är så att jag har drömt om att flytta hemifrån sedan jag var kanske åtta. Jag och steffi brukade rita på gröna a4-papper hur våran lägenhet skulle se ut. Alla rum. I högstadiet hade vi som hemkunskapsprojekt att möblera en lägenhet enligt en budget. Jag fick VG+. Anledningen till att jag inte fick mvg var att jag hade glömt toaborste. (ja, min lärarinna var en bitch. Lena Lindblom, läser du det här, jag tyckte aldrig om dig. Du var ungefär så falsk och oberäknelig som en människa kan vara.) Men iallafall, saken är den. Steffi har flyttat hemifrån, visserligen på samma gata som sina föräldrar, men ändock. Och var bor jag? I samma flickrum som alltid. Jag blir tjugoett nästa månad. Anledningen till jag inte flyttat än var att jag inte hade fast jobb, och nu har jag det. Eller ja, typ. Och sedan vill mamma att jag ska ta körkort innan jag flyttar. Någonting som kommer ta oändligt lång tid innan jag får tummen ur ändan att göra det. Och nu vill jag mest av allt bara ha mitt egna kök, köpa mina egna matvaror och ha rödvinskvällar med alla mina vänner utan föräldrar och syskon och tvång om att städa mitt rum på bestämda dagar. Vad tycker ni, hade ni körkort innan ni flyttade själv?
Maison Martin Margiela - airplane bracelet. VILL HA.
Idag var det söndag, jag sov till tolv, åt onyttigheter till frukost, jobbade fyra plågsamt långsamma timmar och blåste nästan bort på cykelturen hem. Det är storm i malmö.
Igår ville jag stanna hemma och bearbeta den fantastiskt stora bakade potatisen med fläskfilé som pappa lagade till middag, men efter envisa telefonringingar begav jag mig ut. Ville inte dricka alkohol men beställde ändå in en hallonmojito på Volym. Där satt jag, och killarna, och pratade rumskompisar och gemensamma bekanta, drog vidare till Vinylbaren, hurrade åt fantastiska dj:n som spelade Minnen av Aprilhimlen och Aussie Girl. Efter en stund drog jag mig hemåt. Fin lördag.
Nu sitter jag mest och lyssnar på The Teenagers och undrar om jag verkligen vill till australien. Kompisen vill ha svar imorgon. Och jag vet inte om jag vill. Alls.
