Det snöar i malmö idag.Tyst, stilla snöfall. Påminner mig lite om stockholm, men ändå inte. Här är snöflingorna stora och vita, och förstör hela min cykelvecka med slaskpanik. Där är de inget mer än glitterkorn som seglar ner när jag halkar götgatan fram med brusiga hörlurar.
Idag firar jag min lediga måndag inomhus, med baileysté, matlagning, och Ray Lamontagnes fina låt.
Mitt gladaste fredagspepp-tips just nu. Själv hade jag sovmorgon och kamp med snoozeknappen, gick i stan i några timmar och nu är det redan kväll och vi ska på släktmiddag med hela galna latinosläkten. Önska mig lycka till. Och om jag överlever, ses vi lite senare.
Eftersom blogg.se envisas med att klydda, kan jag inte bjuda på en bildkavalkad. Den kommer senare. Det som kommer nu, som jag ändå skulle tipsa om, är The Magnetic Fields nya album Realism. Jag lyssnar igenom den ordentligt nu (med lite Moldy Peaches-pauser) och älskar redan den här låten.
Idag är det mitten på februari snart, men här är det vår. här är det vår och idag ska ni lyssna på Markus Krunegårds punksatsning Hets! från 2006, vars album är det enda jag lyssnar på just nu. Speciellt låtarna Trist Javisst och Du är också Dum. - klicka på bilden för spotifylänken. (och ja, jag vet att bilden är på Laakso, men den var finare än de jag hittade på hets!-killarna)
Men varför känns det som att vi börja lämna varann Redan första gången vi träffa varann Finns det ingenting kvar av det fina som var Finns det ingenting kvar av det som faktiskt var bra
Det var strålande väder och vinter och sol Du hade svarta kläder och svarta skor Det blev aldrig sagt men det var så stort Det finns ingenting som jag inte skulle ha gjort För att få bli din, för att få va med dig Men det var liksom aldrig upp till mig
(efter att ha tagit mit både dit och hem från jobb idag i ett decimetersnödjupt malmö, var detta den enda låten jag ville lyssna på. Fantastiskt vacker, gammal favorit och väldigt passande för ett insnöat sverige. /xx) And if the snow buries my My neighborhood And if my parents are crying Then I'll dig a tunnel From my window to yours Yeah, a tunnel from my window to yours
You climb out the chimney And meet me in the middle The middle of the town And since there's no one else around We let our hair grow long And forget all we used to know Then our skin gets thicker From living out in the snow
under en kväll i källaren på söder nu i helgen återupptäckte jag en kärlek till conor oberst självbetitlade album som jag var besatt i förra sommaren. Det är dock alltid låtar man missar att fascineras av, och därför tänkte jag bjuda på en nyupptäckt pärla, som ni kan lyssna på och njuta av att ni inte behöver vara ensamma på bromma flygplats i väntan på planet. Jag har haft en alldeles fantastisk stockholmsresa, som vanligt. Mer om det sen. Nu, Conor.
Det här bandet är en nyupptäckt för mig. När jag hörde dem för första gången fick jag väldigt starka twillight-vibbar, och efter lite youtubande förstår jag att jag inte hade helt fel. Den andra tanken jag spontant fick var att de påminner lite om Mew. Inte så mycket i denna låten som andra, men ändå. Varje gång jag hör den förflyttas jag blixtsnabbt till en mörk skog där underliga väsen bor. Som vampyrer. Och varulvar. Så Twillightvibben är väl kanske inte så oförklarlig ändå. Hoppas ni gillar, oavsett vad ni tycker om Robert Pattison, så att säga.
Hela den här veckan har jag och steffi tuggat Hide And Seek, youtubat covers, sjungit med själva, hittat på egna texter, lyssnat sönder olika versioner osv. Detta var det vi mest fastnade för, otippat nog. Men vissa låtar är så starka att de inte ens behöver text, man hör den ändå genom musiken. Och det kommer från den största låttextnörden själv, som inte klarar av Sigúr Ros och liknande för att de är för instrumentala. Paradox, javisst.
Happy friday mina popbejbs, jag har jobbat hela dagen så jag glider mest omkring hemma nu, äter pumpasoppa och myser i min stora randiga tischa.
En liten Damien Rice-diamant som jag hittade på en b-sida skiva. (för övrigt har jag precis ätit flingor/baileysté/pannkaka/cupcake-frukost och känner mig lagom hög på socker, haha.)
Det här är min nya favoritlåt. (tack vare tigerlilys nya spellista!)
Maybe I should give up, give in. Give up trying to be thin. Give up and turn into my mother, God knows I love her.
And I'm sorry to which ever man should meet my sorry state, Watch my steady lonesome gait and be aware. I will never love a man,'cause love and pain go hand in hand And I can't do it, again.
I will never love a man, 'cause love and pain go hand in hand And I can't do it, again. I will never love a man 'cause I could never hurt a man, Not in this new romantic way.
Det här var en av mina absoluta favoritlåtar när jag var kanske fjorton. Sedan dess hade jag glömt av den lite tills citronmelissen tipsade mig om bob dylans version, och då kom jag ju på att Vonda Sheperd kommer för evigt ha en plats i mitt indiehjärta, eftersom jag som liten skit även kollade mycket på Ally Mcbeal. haha, lite pinsamt kanske. Men så var det att växa upp på nittiotalet, mina damer och herrar. Jag kan även fortfarande rappa hela texten till Fresh Prince In Bel-air. Men det är en annan historia. happy monday!
Nu är det officiellt söndag igen, jag har haft en underbar kväll tillsammans med tre familjepizzor och elva släktmedlemmar. Jag har hängt med underbara kusiner och pratat om chile in i absurdum. Sen kan vi väl tjejer, på tal om allt och ingenting, lyfta på handen, svära på att aldrig vara falska mot varandra eller elaka eller konstiga eller påstå att vi är något vi inte är. okej? Den här låten är bra. Jag lade upp den på min förra blogg men det var dags för en repetition. Girls, let us know better than to be friends with boys with girlfriends!
Det bästa med att bli rebellisk och långsamt flytta tillbaka till itunes efter ett år av kevin borg-reklamer och liknande på spotifly (som nina hade sagt) är att man återupptäcker massa musik. Så, nu bjuder jag på lite Okkervil River såhär på måndagskvällskvisten. Så kan vi blunda och tänka tillbaka på tvåtusensju, en enklare tid. En tid då jag hade lugg som såg ut som en hjälm och använde jeans oftare än en gång i månaden. Ah, nostalgia.
Den här låten är en av många jag fått rekommenderad för mig av melissa. Den är så charmig och söt och bra och underbar att hade jag inte varit så less på kärlek hade jag blivit kär i vemsomhelst på sekunden.
Idag har snön fallit över de tre största städerna och förmodligen nästan varenda vrå av övriga sverige också. Citronmelissen har -20 i stockholm och här i södern är det minus två men benen blir ändå illröda av kyla när man cyklar hem från jobbet. Så vi stannar inne, dricker lite baileysté, chattar med bästa vännen och lyssnar på allra bästaste fantastiske oersättlige Jens.
En alldeles förträfflig låt att börja måndagen med. Jag börjar denna veckan alldeles lycklig i vinterhjärtat för jag är ledig efter mycketmycket jobb och ska både färga håret och träffa johanna och gå lite på stan idag!
Idag är allt jag begär från er att ni klickar på bilden, lyssnar på låten, blundar och tänker er att ni har den vackraste femtiotalsklänningen, pincurlvågat hår, röda läppar och går hem från bion med en herre med fasligt finkammat hår och finskjorta som ler alldeles förskräckligt mycket. Eller ja, det är vad jag tänker.