Utan tvekan vackrast just nu. Jag älskar enkelheten i låten, låtar som är så starka även om de bara spelas akustiskt med en gitarr och en sångröst och ändå ger gåshud, det är sådana låtar som är bra i sig själva. Som kent, innan medelålderskrisen och techo-fetischen. Damien Rice funkar dessutom ypperligt bra både soliga höstdagar och mörka oktobernätter.
update: okej, jag tror jag måste ha denna låten som brölloppsvals den dagen jag gifter mig.
Idag är det måndag, min lediga dag efter en hektisk helg, så jag sitter mest hemma, med min finklämma i nytvättat hår, semivarma strumpbyxor och lyssnar på Bright Eyes. Ska strax försöka mig på en dugligt avancerad måndagsmiddag. Hemmagjord klyftpotatis och lax med grönsaker i ugnen. Idag lyssnar jag speciellt på den här låten, fina nya upptäckt. vad gör ni idag?
Jag fortsätter min besatthet av Cameras senaste album. Perfektion i varje låt, varje melodi.
"I know you mean well, yes I know that you do But sooner or later you’re going to break me in two Were my pupils dilated? Could you tell that I liked you? We were so unlikely You flirt with an ex, put me to the test though And still I want to tell you that I love you the best We turned the radiators on and there was no way back Did you know You had The Plough star trail on your back?
The dresses came out of the bag then the tears came And drinking has never been the same again I shared your trouble, I shared your weight I lost it with you today And we don’t share a birthday we do share a sign And we shared something or was it in my mind There was talk of love and how I need it back I’d be better for you than that last love of mine"
Jag har tipsat om denna innan, men det var på förra bloggen så vi kör igen. Detta är nog hjärtekross i sin mest sanna bemärkelse, och det hörs ännu tydligare i denna akustiska versionen, med pianospel och när hennes röst spricker på de sorgligaste ställena i låten.
Älskar den här låten, något av det mäktigaste jag hört på länge. The National är underbara, jag minns i våras när jag var besatt av Slow Show. Filmmusik. Som att hela ditt liv ändras i slow motion under pianospelet. Sångarens röst är också så stark, låter ärrad och sorgsen samtidigt som den är så vacker. Lyssna, det gör jag. Och så låtsas vi inte om att det är svinkallt ute och att jag har på mig tjocktröjan inomhus. Brr.
En gammal favorit i akustisk tappning. Den här låten för mig tillbaks till höst/vinter 2008, iskalla dagar, långa tågresor med nysnö utanför biografer och en magi som på något sätt aldrig kommer försvinna ur minnet. Sådär bitterljuvt som bara tragikomiska minnen kan vara. För övrigt har helgen varit fin, igår överraskade vi Esteban med en hejdå-fest i helsingborg, gömde oss och sprang fram och kastade upp honom i luften när han fick se på den hurrande folkmassan av kompisar. Sen blev det lite dans snack och en bilresa hem senare somnade jag och min övernattare Emma med fniss i rummet. Idag har jag jobbat och efter att jag fixat lite sallad med kött/kyckling så tog hon sitt pick och pack och for tillbaks till gbg. Nu har jag mest huvudvärk men känner doften av mitt nyinköpta bubbelgum-doftljus och tänker att det kanske är dags för dagens fjärde kopp te.
Så, nu firar vi min återkomst till Illustrator CS och en ny makeover av pamcakes.blogg.se med min favoritlåt för tillfället. Och att det är Fredag! förstås.
Damer och herrar, popflickor och synthluggar, jag har glädjen att presentera min senaste spellista, som utgår från en fras jag brukade skriva förr, "who are you gonna fall for this fall?" I mitt eget fall, ingen alls. Bara musiken. Men jag menar, varsågoda! (klicka på bilden)
Igårkväll var jag med Jacob och Haley och såg Camera Obscura. Jag tog inte med min kamera men tur nog för mig så gjorde jacob det. De sjöng både french navy,let´s get out of this country och the sweetest thing, så jag var mer än nöjd. Vi stod längst fram och så tittade jag imellanåt på tamburinkillen i bandet så han blev rent nervös, hihi, så fort han såg tillbaks vände jag bort blicken. Sånt kan man alltså underhålla sig med en måndagskväll. Fint.
Idag ska ni få ett riktigt indie-musiktips. Jag har en alldeles bedårande bekant, en sådan vi andra bara vill stoppa i jackfickan och gå omkring med bara för att han alltid är så lycklig, och för att han och hans tjej är så söta tillsammans. Young Love indeed. Denna killen är dessutom sjukt himla talangfull, han har gjort 3-4 skivor bara iår och lägger upp sina låtar på olika myspace-konton. Detta är dock den officiella jag tipsar om. Han har precis släppt en ny skiva som heter Seven Car Pileup. Lyssna (och det ska ni!) gör ni här.
Det fanns en tid som jag och steffi var som galna i arctic monkeys, lyssnade på dem konstant. Hon mer än mig dock, jag är mer jens lekman, hon är mer britpop. Men iallfall. Minns när vi spatserade längst med oxford street under kalla marsdagar förra året och omedvetet kom deras låtar fram och vi sjöng med i No Buses (en av deras bästa) under hela resan. Den här låten kom jag på idag, tack vare att jag kom att tänka på rubriken till detta inlägget. Så lyssna! lyssna!
Den här låtens original lyssnade jag nonstop på för några år sedan, har alltid varit något av en favorit. Så när jag ramlade över denna covern, blev jag ju alldeles lycklig!
Idag har jag jobbat hela dagen och kom hem för en liten stund sen. Är bortbjuden, men undrar om jag inte ska stanna hemma och vila ut mig, var en vandrande zombie idag på jobbet. Bjussar på lite Camera Obscura-pepp, 5 oktober!!
(bilder, hedi slimane.com och jakandjill.com) Idag får ni två små presenter (fyra om man räknar med bilderna på fina pojkar,). Det gömmer sig nämligen en fin låt bakom varje bild. Den första ska Melissa ha credd för, den andra hittade jag faktiskt helt själv.