hej kompisar. jag har inte skrivit på ett tag och det har några stycken anledningar (den främsta är att jag är lat och att jag fick en ipad i höstas så jag rör knappt min dator längre, hence, no blogginläggs.)

 

nåja, spelar roll. det var inte det jag ville säga.

det är nämligen så att i november, när jag kände att nej, jag vill inte vara i stockholm den där helgen alls, jag drar till göteborg trots att jag inte varit där på åratal, jag åker dit och hänger med kim, låter sanne klämma på mig lite och låter andra långgatan göra mig till dess flicka igen. inget hjärta av på mitten denna gången då, och inga elvispojkar med påskliljor heller. så jag åkte ner, möttes av kollektiva armar på stationen och drack öl i Hisingen tills de kastade ut oss. sov på kalla golv i nya lägenheter men kände mig ändå hemma i kims armar. och så kom lördagen, då vi spenderade hela dagen i bubbel och öl-dimmor, med intressanta konversationer och promenader runt ön. på kvällen hade lillsyrran eliasson bjudit dit kompisar och jag var väl mest hög på livet och lite restöl så jag vandrade omkring på egen hand i lägenheten med avskavt rött läppstift och ostyriga locktångslockar. tittar in i köket och möts av bekanta ansikten samt en gestalt jag aldrig tidigare sett. På något vis (thank you kim) börjar vi prata med varandra och slutar liksom aldrig prata. jag berättar för honom om allt, typ hela livet och det känns inte jobbigt någonstans. timmarna går och vi fortsätter prata. om jag skulle berätta om alla sammanträffanden vi har i livet skulle ni inte tro mig, och det är tur att varken han eller jag tror på ödet för detta är det mest ödes-tiga som hänt mig i LIVET. nåväl. en kram hejdå och löften om södermalms höjder som kanske aldrig infrias men vi tittar på varandra genom halldörren och jag kan inte riktigt släppa tanken på honom.

 

dagen därpå tjatar jag hål på kim med alla små trivias om honom.

han kan spanska

han spelar gitarr

och piano

han tycker om indiepop

han är lång

och rolig

och söt

och han fattar grejen.

 

jag skulle kunna skriva en hel novell om detta men jag måste hålla mig kort. i alla fall så ses vi två veckor därpå, jag visar honom södermalm och över en karhu på ett fullsatt carmens säger vi att vi gillar varandra.

det tar honom två veckor till innan han infinner sig i malmö på min barndomsgata och någon gång kring 00:02 frågar jag chans på honom. då har vi redan hängt i fyra städer. och han blir min. sedan dess känns det som vi gått igenom en halv livstid och han är allt jag någonsin kunnat drömma om, om inte mer.

det är inte så att mitt liv får mening, eller blir fulländat på något sätt. folk gör inte det med en. man måste vara nöjd med sig själv först. jag är bara kär, och väldigt glad för honom. jag gillar oss. väldigt väldigt mycket.

 

och det känns ganska coolt att vara lyckligt kär för en gångs skull.