Nu ska jag berätta för er om Melissa;
vi träffades för första gången på en siestafestival för snart fyra år sedan, genom att vi bodde hos samma gemensamma bekanting. Vi umgicks inte så mycket då och inte efter det heller för den delen. Men så kom hösten 2007 och jag ville bara bort från malmö och allt som var trassligt och trasigt just då. Då sa hon, men kom upp till mig då, här har vi inga bekymmer, bara skog och filmer, ungefär. Så jag gjorde det. Och en gång till. Och sen började hon komma ner till mig också, en hel massa. Tillsammans har vi varit på äventyr såsom en flygresa till Stockholm för att hälsa på Nina Virrpanna i vårblommning och Lykke Li-helg i Köpenhamn i ett iskallt december med 25-kronorsvin och dryga pojkar samt handritade kartor som tog oss runt de gömda shoppingstråken.  Och självklart massa små äventyr till. Ibland bråkar vi som syskon, eftersom vi är väldigt olika, men vi lär oss av varandra. Jag har till exempel börjat småäta underliga maträtter på små tallrikar och hon torkar av sig fötterna innan hon går och lägger sig.
Det finns massa saker jag hade kunnat berätta mer, men det allra finaste och viktigaste med Melissa är att hon är en sån där som alltid bryr sig. En sådan jag kan älta pojkproblem med in i absurdum och hon lyssnar ändå. Hon är genuint intresserad av en som vän och vill alltid ens bästa. Och det är sannerligen inte vanligt nuförtiden.