(bakom varje bild gömmer sig en låt)
Ibland glömmer jag hur fantastiskt bra The Cardigans är. Förmodligen en av de väldigt få banden som alltid har gjort bra musik, ända sedan 90-talets Lovefool som spelades i Baz Luhrmans fantastiska tolkning av Romeo + Juliet, genom spacemode-åren i tvåtusentalets början fram till modehysterins 2009.

En grådaskig måndag såg jag Nina Persson gå över en sidogata i malmö. Jag såg direkt att det var hon. Inte för att jag kände igen ansiktet, men det kunde inte vara någon annan som gick med höga vackra svarta stövlar och leopardpälskappa en vardagsförmiddag. Det var någonting i luften kring henne, en coolhet som hon alltid så obekymrat utstrålat. Och en stilförebild svenska modetidningar allt för ofta glömmer. När Cardigans gjorde comeback för några år sedan hade hon på sig ett silverhalsband med ett hänge som föreställde en rytande tiger. Jag tyckte den var så fantastisk. På Glitter sålde de liknande i plexiglas, och det har länge varit ett av mina absoluta favoritsmycken.

Och låtarna, vad kan jag säga. Lovefool är 90-tal personifierat för mig, Don´t blame your daugther påminner mig om gymnasietiden och pojkar som litade på som förstörde mig, Erase/Rewind var den coolaste videon jag hade sett som 11-åring och For what it´s worth kommer alltid vara en av de mest ärliga och vackra sångtexterna någonsin. Och så påminner introt mig om svt-nyheternas jingel.
har ni något cardigans-minne?