okej, det pratas mycket om hjärtekross på den här bloggen. Vårkänslor spirar runt i landet värre än pollenallergin och underbara bloggar som lelove och liknande visar hur fint kärlek är och bla bla freaking bla.
Jag älskar att vara kär. Jag älskar fina sånger och jag älskar pojkars skulderblad och händer och leenden och faktumet att någon hör av sig och att man kan prata hursomhelst och vadsomhelst med någon. Jag älskar fjärilar i magen, handhållning och ord som man inte förväntat sig att höra. Jag är i kort och gott, en hopplös romantiker. Har alltid varit, kommer alltid vara.
Men,
och detta är ett viktigt men. Jag är duktig på att vara singel. Det är ett sätt jag är van vid, bekväm i. Vi behöver inte pojkar för att definiera oss. Vi behöver inte vara i ett seriöst förhållande som tonåringar eller unga för att vara mogna eller ansvarsfulla eller bekräfta oss själva som fullständiga individer. Om du behöver en annan människa för att fullända dig, vad händer när den människan inte finns i ditt liv längre? Blir du halv då igen? Man vet aldrig vad som kommer hända en, livet är långt och fyllt av osäkerheter. Bara för att blondinbella trivs som artonårig sambo med parmiddagar och filofaxer behöver inte det vara någonting som alla måste efterlikna. (nu tror jag inte att mina kära läsare försöker efterlikna bella ändå, men alltså.) Credd till dem som har vågat riskera sitt hjärta och vunnit något ut av det. verkligen.
Men massvis med credd till oss som överlever utan någon som varje dag definerar oss, vi som trivs utan att behöva stämpeln flickvän på oss och credd till oss som har tid över till kompisar och äventyr och inte behöver förklara oss för någon.
Jag pratade om detta med min bästa killkompis nyss. Om hur kul vi har det. Om hur mycket vi är med om som par i vår närhet missar. Som de inte vill vara med om. För de är nöjda med varandra. Och även om jag vill gifta mig och skaffa barn och radhus och hela paketet, så har jag aldrig, aldrig haft så kul som just nu. Och man får aldrig underskatta faktumet att vara fri. Att ha massvis med killkompisar som uppskattar en, som bär en på sina axlar, som kramar om en, tjejkompisar som man kan skvallra med, prata djupheter, träffa mitt i veckan, varje helg, ringa när man vill, stötta och skydda och skratta med och bara vara. Det finns en sådan otrolig frihet i det. Att prata med pojkar och blinka med ögonfransarna och ha disskutioner och lära känna nya människor på löpande band. Parmiddagarnas tid kommer ändå. Varför ha den nu känner jag? varför skaffa en pojkvän när man kan få hela livet?