Igår såg jag en av de finaste filmerna jag sett på länge. Innan jag såg den tänkte jag över att jag levt i en sådan apati så länge, att kärlek är rent blaha och att jag nog klarar mig rätt så bra utan en enda förälskelse i hela mitt liv. Inte för att jag varit olycklig alls, jag lever mitt liv som jag brukar, skrattar, drömmer, jobbar, cyklar, lyssnar på musik och dansar in i helgdimman allt som oftast ändå, men jag, den eviga hopplösa romantikern tycker att det blir lite tråkigt när det inte ens finns ett uns av ett rosa moln-hörn i min värld.

Men iallafall, filmen heter 500 days of summer och var redan sönderbloggad ett halvår innan dess premiär, så jag tror att ni mina kära vänner känner väl till den. Den var så bra för att den börjar väldigt ärligt och slutar väldigt ärligt. Och även alla de olika personligheterna i filmen är ljuvliga, lillasystern med stora tankar och djup livsfilosofi, bästa vännerna som inte riktigt vet vart de är på väg och Summer som man kan känna igen sig så mycket i samtidigt som man stör sig på henne ibland. Utöver det är filmen en kaskad av vackra kläder och miljöer och musik som ger gåshud. På riktigt. Den börjar med Regina Spektors Us. Jag fick gåshud. Se den. Nu.