Idag är det ett år sedan min sista dag i chile. Idag är det ett år sedan jag gick barfota på grönt konstbevattnat gräs bland kullar höga som berg iklädd endast en mörkblå kort h&m-klänning från föregående årets rea. Ett år sedan blåa skyar, avskedsmiddag utomhus med hemlagad mat, chilenskt vin och köpta tårtor. Ett år sedan en av de bästa söndagarna i mitt liv so far.

Så idag tänker jag på paradoxen att familjen i huset vi bodde i måste bo hos släktingar för deras har inget vatten eller el just nu, folket är skräckslaget och en nation är i uppror. Min nation. Eller det där landet som gör att jag har mörka ögon, mörkt hår och tycker om att dansa för. Det landet som inte är mitt men som jag räknas till i sverige. Och som när jag är där, räknas jag som svensk. Man kan se det som att jag inte hör hemma någonstans, men jag har alltid försökt se det som att jag har två land, istället för ett.