If I was the grand canyon;

Kategori: Saker man ser.

Försöker göra mig klar inför min kommande lilla stockholmshelg, ser åt vänster, tv:n på mute, tvchile rapporterar om gruvarbetarna som är fast 7 km in i berget i norra chile. Som varit fast där i månader och kommer vara fast där i månader till. Och jag vet att det är jordbävningar i pakistan och kriser i mellanöstern och det är värre det är det ingen tvekan om. Men jag ser på dessa män som sitter inne i ett litet mörkt rum och visar upp termostrumporna de fått nerskickade, foton på familjer och hur de sitter nere och är ändå så glada. Hur inslaget slutar med att en av gruvarbetarna avslutar med ett skämt så att alla i gruvan och jag framför tv:n brister ut i gapskratt. Jag blev helt överväldigad av den här händelsen. Vilket jag inte trodde jag skulle bli. Kanske handlar det om att bli fast i ett mörkt utrymme i en lång period av tid är en av mina värsta mardrömmar, kanske inte. Kanske blir jag bara så lycklig av att människor i svåra stunder ändå kan skratta åt sin situation. Detta är en parantes som handlar varken om puss eller pop. Men jag var bara tvungen att skriva av mig lite. Sådär. Slut på parentes.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: