Berätta om hur du var när du var liten.

Jag föddes för ganska exakt snart 23 år sedan på MAS, 53 cm lång. När jag var nyfödd så frågade läkarna om de fick mäta min hjärna för att ha som exempel för hur en frisk hjärna ska se ut hos en bebis. Det är ju lite credd, eller något. Jag var lika lång som pojkarna när jag föddes och det var nog redan där satt att jag skulle bli lång och stor och väldigt pamelig. vad nu det betyder. Jag har fått höra att jag var den lugnaste bebisen någonsin. När jag väl grät på nätterna så bar pappa runt mig i vardagsrummet och sjöng Sov du lilla videung tills jag somnade. Förresten, den där soffan på bilden, mina föräldrar slängde den när jag var runt 7 och jag satt i den och grät och vägrade lämna den för att jag älskade den så mycket. Eh. vadå liksom.

Jag med älskade älskade farmor. 6 år sedan hon dog och jag saknar henne fortfarande varenda friggin dag. Hon är det finaste jag vet. Jag menar, kolla på henne. Så himla fin. Och så jag i chile med min morbror. Jag var hans första syskonbarn och tjugo år senare ser jag fortfarande i hans blick att jag är hans favorit. <3

Jag som tvååring med keds i Chile och som femåring på ballettlektion.
Jag har alltid trott att jag skulle bli känd. Jag har alltid ritat, sjungit, dansat, skrivit och älskat musik. Jag brukade skriva egna tidningar, långa noveller och små dikter. Jag kunde gå omkring och tänka på hur min E! true hollywood story skulle börja. Född stadskid som spenderade mer tid framför fresh prince in bel-air än i friska luften.

Under hela min barndom, under hela mitt liv egentligen var det alltid jag&steffi. Vi delade på allt. från igloo-glassar till farmödrar. Vi hade hundratals företag tillsammans, vi spelade in radio, vi åkte till chile och när hon inte var med mig grät jag. Hon är en del av mig och jag en del av henne. Det kvittar liksom vad som har hänt och vad som kommer att hända. När hon gifte sig i somras höll jag tal och ingen av oss kunde hålla masken.Hon är min syster. May all of her dreams come true.

När jag inte var med Steffi drömde jag om pojkar och föll som femåring kär för första gången. Jag menar, hur kan man inte bli kär i en pojke som bjuder upp en till vals som 4-åring? (jag i den fantastiska rutiga kjolen) Vi höll ihop i 5 år till och jag var bombsäker på att vi skulle gifta oss i programmet Kär och Galen.

Vad kan man säga mer? Jag har alltid varit väldigt egen. Jag hade aldrig de coola sakerna i skolan, hade aldrig många vänner, blev aldrig bjuden på festerna och dansade aldrig på skoldiscona. Men jag brydde mig aldrig. Det var liksom inte riktigt den världen jag ville leva i. Då skapade jag hellre egna världar. Som hemma hos Tillan med löständer. Vi är fortfarande nära vänner idag. Det kan jag ju inte riktigt säga om mina klasskamrater.