Efter snart två veckor i landet börjra få in lite av knyxen. Jag går på vänster sida av vägen för att inte avslöja att jag är turist, jag uttalar mitt namn peäamela när jag presenterar mig och jag säger heaps så ofta jag bara kan. Utöver det kan jag konvertera dollars till kronor på ett kick och tjejerna lär mig hur man kan tjuvåka på sydneys ursäkt till kommunaltrafik. (Tro mig. jag kommer aldrig klaga på skånetragiken, västtrafik eller sl igen.) Jag dricker ginger beer till middagen, följer My Kitchen Rules med boogie och josef på vardagskvällarna, dödar kackerlackor, fryser på busstationen och när jag sitter på den sista bussen hem till Gleebe efter ett biobesök i Paddington och tror att allt bara är kallt, läskigt och är paranoid efter att ha sett en thriller med Mark Whalberg sätter jag på ipoden och lyssnar på mina gamla spellistor.
Då och precis då, efter att sprungit fram Elizabeth Street i regnet och fram till George Street där 431:an hem går, sjunger Jens i mina öron;
Having an argument with myself down Elizabeth Street.
Bumping into backpackers and
struggling with the parameters
and the basic construction of my feet

Kicking beer cans and rubbish along the concrete
Crossing the street and crossing galaxies of taxis and
backseats and drunk suites and half-Greeks

And now I'm walking by Bev and Mick's backpacker hostel on Victoria Street
Where it's reggae night tonight
And the backpackers are pouring out like a tidal wave of vomit
I have to sit down on the curbside and count the coins in my pocket

See if I have enough cash to take a taxi home
...No


Det här får bli mitt lilla vykort från Sydney. Jag tänker mycket på livet, på hur jag ska bli bättre på alla sätt och vis, lite mer slipad, lite mer korrekt, lite mindre ängslig och lite mer vuxen. och så drömmer jag om pocketfuln of moneyn varje natt. Ambulansirener dunkar genom mina hörlurar och ändå sjunger Jens de sista verserna, A love like ours.