Jag vet inte om det har att göra med att jag flyttat 60 mil norr eller att jag är långt ifrån mina latinska gener eller att det börjar bli kallt eller vad, men jag känner liksom i ryggmärgen hur jag längtar till Chile. Så ska det ju inte vara. Det ska ju va California, Melbourne, Berlin, London eller vadsomhelst på näthinnan just nu. Jag har ju gjort det där landet fyra gånger redan. Men jag känner mig som en flyttfågel som är designad att instiktivt flyga söderut. Till landet där alla pratar med handgester, busvisslingar är vardagsmat och all världens skaldjur står på menyn. Där jag vaknar upp till att tuppen gal, med en öken på gångavstånd, havet ett stenkast bort och vackra leenden i rummen bredvid. Mamma lovar mig en resa dit. Jag vet inte vad som kommer bli av, men jo, jag dör lite av längt just nu.