Jag var 15 år 2004, då gick jag i ettan på mediegymnasiet, var obotligt kär i en pojke med gyllenblonda lockar och tysktklingande efternamn, hade precis börjat träffa massa nya kompisar och gå på små hemmafester varje helg.

15-åriga Pamela:
- Det verkar just nu som att det aldrig kommer gå över, men det kommer komma nya pojkar. Massor.
- Gymnasiet suger just nu, du har klasskompisar som snackar bakom ryggen, men det blir bättre, jag lovar, om ett år träffar du Elma och hon gör resten av gymnasiet uthärdligt och till och med lite roligt.
- Du kommer aldrig bära manchesterkavaj med råa kanter utanpå grå munkjacka igen. Det är inte snyggt.
- Du kommer bo i stockholm om mindre än tio år, i vackra hägersten och kommer aldrig vilja flytta hem.
- Du kommer återvända till chile, som tjugoåring. Och det kommer vara fantastiskt.
- Du kommer lära dig att dricka kaffe, på riktigt.
- Du kommer ha nära vänner överallt. I hela sverige och i hela världen.
- Du kommer ha rest till platser utan dina föräldrar. Som Thailand. Australien. Frankrike. England. Överallt och ingenstans. Du kommer ha världen under dina fötter och allt kommer bli så himla bra.
- Du kommer ha pluggat otaliga saker, jobba på glitter i två år och tjäna galet med pengar.
- Du kommer bli kär i idioter och du kommer komma över idioter.
- De du känner nu, nästan alla kommer vara borta. De som är kvar är Stephy, Esteban och Anders.