Det kan vara förkylningsyran som berusar mig här, men jag kom på hur mycket jag uppskattar min pappa.
Han hade bett mig om vi kunde dela på disken idag, men jag har inte orkat ta mig upp ur sängen, så när jag hör ljudet av kökskranen öppnas och hur han ställer sig systematiskt framför diskhon med skålen med diskmedel blandat med vatten som han alltid envisas med att ha, huvudet varsamt ställt mot köksluckorna och den systematiska blicken mot varje föremål han diskar, då slår det mig att det är såhär han visar att han tycker om mig.

När man har en drama-mama-släkt på mammas latinska sida blir det svenska släkten för mig ofta oförstående, kall och osympatisk. Men rikigt så enkelt är det inte. Det är bara ett annat sätt att göra saker på. Och båda sätten har sina för och nackdelar.
Missförstå mig rätt. det finns etthundra miljoner saker jag stör mig på min pappa, bland annat hur han säger något obegripligt ord och förutsätter att jag kan det, säger "men det vet du väl vad det betyder?" varav jag säger "nej.." och han säger "va? vet du inte? DET ska jag berätta för dig!" där det då följer en lång utläggning om saken i fråga. Han är otroligt orättvis ibland i mina ögon och många gånger blir jag galen på faktumet om att han är så omständig och förutsägbar in i minsta detalj.

Jag brukar imitera honom på skoj för mamma och hon skrattar nästan så hon gråter av hur likt jag härmar honom.
Men jag gör det inte av ondska. Han är en sån finurlig person, min pappa. Och det är väl sådant man får ta. Sånt som pappor får immunitet för.
Det jag gillar med min pappa är faktumet om hur vi kan resonera om saker. Vi tänker väldigt lika samtidigt som vi är väldigt duktiga på att lyssna på varandra, ta kritik och beröm. Och pappa är förmodligen den enda som vet om på riktigt när jag har ansträngt mig eller inte. Det går liksom inte att lura honom, eftersom vi båda har väldigt lätt för många saker.

vad tycker ni om med era pappor, eller inte tycker om?