och hon cyklade genom stadens gator i försommarvärmen, blundade och kunde inte se någonting annat än samma sol stråla över dem, där de cyklade en sen eftermiddag på den snustorra grusvägen, omringade av höga kullar, fallfärdiga staket och den övervunna rädslan över att falla och slå isönder sig. När hon blundar existerar bara hon, han, hans lillasyster som insisterade på att följa med och den där lilla kaxiga hunden de hade som skällde åt de som var mycket större. Som muckade gräl. Men hon bara skrattade. Han log. Och sedan dess är ingen cykeltur lika magisk.