Numera upplever jag små fragment av kärlek. Ett slags statiskt damm som samlar sig runt hjärtat, som exploderat, återanvända hjärtekross-partiklar från förr, från sist, som vänder om och går omkring i sitt eget kretslopp och sakta men väldigt säkert börjar bygga runt en slags bestående hinna över all plastfolie jag virat om mitt hjärta. Som att det är dags att ta bort plastfolien, sluta att inte låta saker få klibba fast lite, sluta stöta bort allt. Börja fånga upp de där partiklarna igen. Lite grann.