femminuterssms och efter-tonårsänglsan.

Kategori: Hjärtekross.

vi skriver femminuterssms,

vilket betyder att de 300 sekunderna emellan varje svar

gör mig nästan lika nervös som när jag var sexton

(men jag har nog tänkt på dig sedan jag var sexton,)

så det gör egentligen detsamma, detsamma att minuterna mellan mina ord och dina känns som en kaskad av osäkerhet, desperation, väntan, längtan, tvivel och tro paketerat i osynliga radiovågor eller vad det där skitet heter som de kallar ettor och nollor som sänds genom skyn från ett tonårshus till ett annat och bildar ord om väsentligheter såsom hejhurmårdu vadgördu hurvarveckanhelgenmånadenåret whatever whatever.

När allt man egentligen vill säga ryms i en enda futtig mening som heter hej jag ser på dåliga komediserier i min säng och jag vill nästan mest av allt i världen just nu att du ska ligga bakom mig och skratta åt samma amerikanska skämt som jag skrattar åt.

Och jag undrar om det har något med att hösten kommer att det är då vi verkar behöva folk igen. Som att sommaren tar bort alla måsten ur ens liv och gör det till en enda lång dag på stranden där allt man behöver är solsken och en fungerande, om än, raspig ipod. Som att med hösten försvinner solen och vi är alla obotligt mörkrädda.

Men varm choklad med strårom har aldrig smakat så gott som just nu därför hör jag istället av mig till trasiga pojkar med livslånga drömmar om någon annan än jag men som är lika uttråkade som undertecknad och därför hör vi av oss trots att vi inte har samma telefonoperatör och telefonräkningarna blir fånigt dyra pga av sms man skickar i brist på annat. I brist på andra som är lite bättre som får en att stamma lite mer som inte skrattar när någon driver med en.

men så går det lite mer än fem minuter mellan varje sms och man nojjar lite till, lite till, lite till, tänker MEN VAD SJUTTON GUBBAR OCH TANTER OCH FARMÖDRAR är radiovågorna sönder, har personen på andra sidan dött eller ligger i koma eller har tappat mobilen för det plingar ju aldrig till det gör det ju aldrig mwaaaahahha bekräftelseeee.

och sen inser man att shit, vad överdrivet det där var precis.

och sen hör man ”pling!” och så är livet tillbaka till sin vanliga ordning,

eller ja, efter de där fem minuterna efteråt då man ignorerar mobilen som straff för att det tog så lång tid.

Som att mobilen skulle bry sig. Den är ju bara gjord av plast.

Kommentarer

  • Carro säger:

    Älska, älska, älska det inlägget.

    2009-09-29 | 23:42:08
  • Julia säger:

    känner igen mig i allt, allt!

    2009-09-30 | 14:34:13
    Bloggadress: http://prick.blogg.se/
  • Hanna säger:

    Åh, så fint! Och en otroligt, jobbigt, hög igenkänningsfaktor. Kram.

    2009-09-30 | 19:22:36
    Bloggadress: http://helh.blogspot.com

Kommentera inlägget här: