Berätta om någon du älskar.
Det var ju en jobbig fråga när man har så många man älskar runt omkring sig. Men jag tänkte köra på och ta den första jag kom på. Min bror.
När jag var liten var jag ensambarn. Fram tills jag var sju år trodde jag att jag var den enda i hela världen som tänkte som jag gjorde, som resonerade på det sjuka sättet, som älskade att lära sig raplåtar utantill och som var sådär sjukt töntig samtidigt som man själv tyckte att man var coolast på denna världen och bara missförstådd av hela ens omgivning. Jag hade så mycket skumma tankar för mig när jag var yngre. Tänkte på så random saker. Var så engagerad i vissa saker som jag idag inte riktigt förstår varför. Jag levde i min egna värld och även om steffi delade allt med mig så är det som rob ryan skriver; i have lots of friends, but they can't be inside me, in my head, for all time. typ lite så.

Men så åkte vi till chile i januari 1996 och en dag så säger mamma att hon är gravid. Och från första gången jag lade mitt öra på mammas växande mage och kände en fot sparka på mig tillbaks genom huden så visste jag att denna ungen kommer göra kaoz med mitt liv. Så en dag kom en fantastisk liten skit till liv (som jag ville kasta från balkongen vid upprepade tillfällen).
Den här bilden beskriver Toffe så bra. Här ligger han, i MIN säng, nonchalant med foten uppslängd i luften. Helt obekymrad om att jag fem sekunder senare kommer attackera honom och tvinga ut honom. Han har alltid varit sån. Det kvittar hur mycket jag puttar bort honom, han kommer bara tillbaka med ännu blötare pussar och ännu hårdare kramar.

Men mest av allt så hängde jag med honom på eftermiddagarna, lagade mat till honom, passade honom, kollade så att han inte satt på datorn för länge och så hittade jag och steffi alltid på bus med honom. Han följde alltid med på vårt klassläger och vi gömde honom i skåp så lärarna inte skulle se. Åh jösses vad många kompisar som pussat på honom genom åren. Showungen.
Nu är han femton år fyllda och jag är snart tjugotre. Och nu mer än någonsin fattar jag hur lika vi faktiskt är. Hur han drar samma skämt som jag drog i hans ålder, hur vi spontant kan brista ut i sång i köket och göra en halvtimmesmusikal utan betänketid samtidigt som jag lagar mat. Hur nördig han är när det gäller tv-program (som jag också var förr). Hur vi resonerar exakt likadant.
Ändå är han så olik mig. Så otroligt musikalisk. Så otroligt charmig. Hur lat och förvirrad han är samtidigt som han är så mogen och seriös ibland för en femtonåring. Min bror är nog den som förstår mig allra bäst i hela världen. och utan att försöka bli för ostig här, han är en av de jag älskar allra allra mest i hela världen.